Det har hittills sagts att staten bara övervakar datatrafik när den passerar landets gränser. Detta håller nu på att luckras upp, vilket vi har kunnat läsa om de senaste dagarna:

• Säpo allt närmre laglig rätt till direkt övervakning (array.se)
• Automatisk övervakning kränker integritet (blogg.binero.se)
  

Internetleverantören Bahnhof har varit ledande i motståndet mot övervakning sedan det tidiga 90-talet. Idag slog de larm i ett mail till sina kunder att de inte kan garantera säkerheten för vissa kunder just p.g.a. stadsnäten. De lovar också att snart publicera en lista över alla stadsnät som berörs av detta, och i vanlig Bahnhof-ordning kampanja och bilda opinion mot övervakningen:

"Problemet är de så kallade öppna stadsnäten, där nätägaren kontrollerar de sista kablarna fram till ditt bredbandsuttag. Det har kommit till vår kännedom att vissa av dessa stadsnät i Sverige är anslutna till Maintrac – det företag i Linköping som pekats ut i nyheterna som en bas för övervakning och avlyssning.

Det innebär att vissa av vår kunder riskerar en avlyssning av IP-nummer i "slutsteget" av nätet på vägen till fastigheten och bredbandsuttaget. (När Bahnhof dragit fibern hela vägen fram, vilket är fallet med många bostadsrättsföreningar och företag, finns ingen sådan risk.)

Vi kommer inom kort att lista de stadsnät som är anslutna till Maintrac på vår hemsida. [...] Vi ska ruska om respektive stadsnät för att få dem att inse det vansinniga i denna typ av registrering. [...] Vi kommer att ge alla möjlighet att själva kontakta stadsnäten och ge sina synpunkter. Detta gäller ju inte bara Bahnhofs kunder utan samtliga i de berörda stadsnäten."

Here is a list of political activists who have been imprisoned and/or seriously harassed by governments for speaking truth to power. The list is, of course, far from complete. These are just the ones I know about from the top of my head. Some people still think that we live in a free society under the rule of law. This post is an attempt to wake these people up.

• Barrett Brown is facing over 100 years in prison for posting a link to the Internet. As if this was not outrageous enough, the US government are now going after his mother, ostensibly for placing a couple of laptops in a kitchen cabinet.

• Adam Kokesh is a freedom activist running his own alternative media operation. The US government has been harassing him for some time and now they have imprisoned him for making a short video clip of himself loading a gun in central Washington DC.

• While not technically a prisoner at the moment, Edward Snowden would be one if the US government had its way. His crime, of course, is telling the truth about abuse of state power. However, as Snowden himself points out, telling the truth is not a crime.

• Chelsea Manning is a former US government employee and whistle-blower, much like Edward Snowden after her. She is currently serving a 35 year term in military prison for turning over classified files to Wikileaks. 

• Aaron Swartz was found hanged in his apartment after years of harassment by the US government. He was involved in many kinds of activism, but what they finally focused on to silence him was giving the public access to academic papers.
  

• Jeremy Hammond is being held in solitary confinement, awaiting sentencing (Nov 15) for being involved in the Stratfor leak (the one Barrett Brown linked to). He is facing up to 10 years in prison.

• Mikhail Khodorkovsky is a businessman who started talking about the rampant corruption going on in his native Russia. When he started making moves to mount a political challenge against Putin, he was imprisoned on charges of tax evasion.

• Peter Sunde, Gottfrid Svartholm and others being punished for creating one of the wonders of the modern world, The Pirate Bay. Svartholm is now facing extradition to Denmark to stand trial for a crime he was acquitted of in Swedish court.

If you know about additional political prisoners or activists being persecuted by governments, send me an email and I will add them to the list!

Today I discovered a new form of casual activism. Was waiting for a friend in a shopping mall and decided to go into the nearby Apple store to browse some news on one of their iPads. I then got the idea to go around to every demo device in the store, opening the browser and typing the URLs of various alternative media sites. When my friend arrived, almost every iPad, MacBook etc was displaying stuff like Zero Hedge, Drudge Report, Infowars, Cornucopia, Reason, Strike the Root and others. As I was leaving the store I saw a man scrolling on the infowars.com iPad with a fascinated look in his eyes.

Earlier tonight, I read a post on Facebook (non-public link) by fellow libertarian Robert Sundström which contained, among others, the following sentences:

The individual is without doubt the most important entity in society. Only the individual think, reason and act. Only it know how to satisfy its wants. [...] A group of individuals are nothing but equal potential to spontaneous order and imminent chaos - depending on the formalization of the structure. There is nothing special about it - not even when it comes to an outcome of a democratic process.

This was said in the context of economic theory, where it is not unreasonable, but it inspired me to write a few paragraphs about a wider point that I have thought long and hard about. As I perceive it, statements of this type are often made as a kind of libertarian dogma, being applied far beyond the realm of economics. I am not accusing Robert of this, only thanking him for stimulating me to think and write.

In any case, the status of the individual is a core issue for libertarianism and I think many libertarians need to think more carefully about it. Here is what I wrote about it in a comment:

Individuals are almost completely defined by the groups they come from. Just think of language, religion, all kinds of values and other customs. These things play a much bigger part in defining who you are, than your individual personality traits or even your individual actions. For example, if you had grown up in the country-side in Afghanistan, you would almost certainly be a hard-core muslim. Your individual capacity to reason about such things and come to your own conclusions amounts to almost nothing if the comparison is between cultures, rather than between individuals within a single culture.

Human beings are flock animals, like chimpanzees. Not solitary animals, like orangutans. We are biologically hard-wired to live in symbiosis with with a small group. To say that there is "nothing special" about such groups is profoundly unrealistic. So speaking from biological facts, rather than romantic ideals, the flock/tribe/village/community is the most important entity in society. Individuals are secondary, since they are basically extensions of these groups. I also think it more realistic to consider the community to be the proper level of autonomy, rather than the individual, since communities are the only entities that are actually capable of long-term self-determination.

(Incidentally, this solves a number of common problems associated with libertarianism. For example, what about the individual rights of children? That question is based on a false premise - the much more important issue is the autonomy of the groups children grow up in.)

In my view, the root of almost all societal problems, not least things like over-sized governments, is the destruction of organic communities. The reason people are dependent on the state is that they do not have local communities to support them, which was the way things worked for tens of thousands of years until the process of civilization gradually shifted the dependency from organic communities to governments. Conversely, the only way to decrease dependence on government is to recreate local communities. It is simply not an alternative for everyone to create their own lives according to their individual preferences, because again, if you are even able to reason about such things, e.g. if you can use a language, you are already created in the image of some group.

Libertarians open themselves up for ridicule when they focus too much on the individual, because everyone else is very aware of the degree to which everyone is dependent on social factors. Instead, we should focus on changing which kinds of groups are considered important. Instead of identifying with nations, we should try to form natural-sized communities (30-100 individuals perhaps) which function so well that the government becomes redundant. Without such communities, removing the state from the equation might even be very dangerous, which is why I have stopped arguing for abolishing the government, to instead focus on building a good community around myself.

In answer to this comment, I got the question whether or not individuals are to be considered as insignificant, due to their biological hard-wiring, and the objection that the human mind is adaptive and can break out of specific influences. This is an additional comment I made with regard to this:

That the individual is not the most important entity in society does not mean that individuals are not important, and indeed, most great leaps forward seem to spring from the minds of individual people. But note that progress can only happen if the ideas of a great individual takes root in a well-functioning group, i.e. when a community starts pursuing the ideas together.

Just as I was finishing up my previous post, about the seeming self-sabotage involved in the development of the Obamacare website, this interesting piece of news turned up in my feed:

Denial-of-service tool targeting Healthcare.gov site discovered

Here is the message from the supposed hacktivists:

Destroy Obama Care.

This program continually displays alternate page of the ObamaCare website. It has no virus, trojans, worms, or cookies.

The purpose is to overload the ObamaCare website, to deny service to users and perhaps overload and crash the system.

You can open as many copies of this program as you want. Each copy opens multiple links to the site.

ObamaCare is an affront to the Constitutional rights of the people. We HAVE the right to CIVIL disobedience.

Perhaps it is just the coincidence with the other blog post (which I started writing yesterday), but I feel a bit skeptical here. First of all, this is not a serious threat on a technical level (see the article for details), but rather a symbolic action of some kind. The note strikes me as odd, not the kind of thing I would expect either from hacker types or constitutionalist activist types. I generally appreciate this kind of civil disobedience, but given the ineffectiveness of the attack itself, I wonder if this does not play into the hands of the White House, which is already building a narrative where threats of external sabotage is used to explain the failed website launch.

Government IT is hard. I say this from experience, being an IT contractor with government agencies on the client list. Big IT projects failing is if course a sign of incompetence, but not necessarily of any extreme variety. However, now that more details are coming out about the fiasco of HealthCare.gov, the online interface of Obamacare, I think the problems we are hearing about goes beyond the usual. In this article from the Washington Post we supposedly get some additional inside information, and some of it is fascinating:

[...] the president emphasized the exchange’s central importance during regular staff meetings to monitor progress. No matter which aspects of the sprawling law had been that day’s focus, the official said, Obama invariably ended the meeting the same way: “All of that is well and good, but if the Web site doesn’t work, nothing else matters.

So it seems that Obama had the right kind of focus for a long time, at least since one and a half years ago. How then could things go so wrong, despite the best of intentions? Here are some clues:

“They were running the biggest start-up in the world, and they didn’t have anyone who had run a start-up, or even run a business,” said David Cutler, a Harvard professor and health adviser to Obama’s 2008 campaign

Inside the Department of Health and Human Services’ Centers for Medicare and Medicaid, the main agency responsible for the exchanges, there was no single administrator whose full-time job was to manage the project.

The Medicaid center’s chief operating officer, a longtime career staffer named Michelle Snyder, nominally oversaw the various pieces, but, as one former administration official put it: “Implementing the exchange was one of 39 things she did. There wasn’t a person who said, ‘My job is the seamless implementation of the Affordable Care Act.’ ”

But the problem was not only neglecting to put a proper management structure in place. There was also direct interference to block critical parts of the projects. Here is one example out of several mentioned:

According to two former officials, CMS staff members struggled at “multiple meetings” during the spring of 2011 to persuade White House officials for permission to publish diagrams known as “concepts of operation,” which they believed were necessary to show states what a federal exchange would look like. The two officials said the White House was reluctant because the diagrams were complex, and they feared that the Republicans might reprise a tactic from the 1990s of then-Sen. Bob Dole (R-Kan.), who mockingly brandished intricate charts created by a task force led by first lady Hillary Clinton.

In the end, the White House did not allow the diagrams to be published. Ostensibly, they were protecting the project against potential sabotage, but what they were in fact doing, time after time, was sabotaging the project themselves!

Finally, being a software contractor, this makes my stomach churn:

CGI was issuing warnings of its own. On Aug. 17, about six weeks before the launch date, a company employee sent an e-mail to a CMS staffer — with copies to more than a dozen other CMS staff members — detailing an “updated schedule” for work on the exchange. The e-mail, obtained by The Post, said that, for the tasks that CGI was responsible for, the exchange was 55 percent complete.

Note carefully what is actually being said here: Less than two months before release date, the contractor reported being barely more than half-way done. If this was indeed the case, standing by the original release date was madness.

These anecdotes are line with many other stories from inside the Obama administration - the environment seems to be one of paranoia and insularity. The president has a few advisors that he places an enormous amount of trust in, and these people are the only ones who get to run things, regardless of what skills are needed. t is amazing and somewhat frightening that Obama and his staff could not break out of their bunker mentality even when their greatest signature achievement was at stake. If they act with such recklessness when their own core interests are at stake, how could we possibly trust them to look out for ours?

Some have suggested that the whole Obamacare project might have been designed to fail. I don't buy it, since I think lack of competence is a sufficient explanation, but I see where they are coming from. And I think some of these actions are clear examples of self-sabotage, intentional or not.

Deep packet inspection is an advanced method used, among other things, for monitoring data traffic. A strength of this technique is that it enables secret monitoring, since it operates at the network level. In a nutshell, a network operator grabs each packet of data sent, does what it wants with it and then sends it along on its way. To the intended recipient it looks exactly like a normal transfer.

TeliaSonera is the largest telecom operator in Sweden and Finland. The company was created by merging two former state monopolies and is now notorious for providing surveillance technology to foreign states with dictatorial regimes. The company has a page on its website about "Freedom and expression and privacy" where we find these rather vague sentences about customer privacy:

Much of the business of our sector in general is built upon the collection of data about individuals and their communication. [...] In this context, there are technological trends that pose challenges to all kinds of players in the field of ICT, including TeliaSonera. [...] These trends are such as; virtual networks and software available remotely for access by users (the ‘cloud’), behavioral advertising, examination of a data of a computer’s network enabling for instance, network management, security and data mining (‘deep packet inspection’), location awareness and the risk that seemingly anonymous data can be re-identified. [...] We are committed to protect and safeguard our customer’s privacy.

Did you notice the words "deep packet inspection"? Did you interpret that as a commitment from TeliaSonera to protect their customers from this type of monitoring? Think again. Deep packet inspection is actually a service being sold by TeliaSonera to their ISP customers. It is an optional feature that an ISP can buy to increase their control over what traffic is allowed to the end customer.

If you have been following recent events, this should not surprise you. But perhaps it would interest you to see an example of how TeliaSonera markets this technology to their corporate customers. Of course, as always when new methods of Internet control is rolled out, it is sanctified in the name of protecting children. When it comes down to it, what they are selling is, in the exact words of TeliaSonera:

a technical solution combining intelligent routing with deep packet inspection in order to deny access to URLs

 Here is the original document:

This article by Edward Snowden was published today in Der Spiegel. Since I could not find a translation online, I decided to publish one (suggestions for improvements are welcome). I previously published the full text in German.

In a very short time, the world has learned much about unaccountable secret agencies and about sometimes illegal surveillance programs. Sometimes the agencies even deliberately try to hide their surveillance from high officials and the public. While the NSA and GCHQ seem to be the worst offenders - this is what the currently available documents suggest - we must not forget that mass surveillance is a global problem in need of global solutions.

Such programs are not only a threat to privacy, they also threaten freedom of speech and open societies. The existence of spy technology should not determine policy. We have a moral duty to ensure that our laws and values limit monitoring programs and protect human rights.

Society can only understand and control these problems through an open, unbiased and informed debate. At first, some governments feeling embarrassed by the revelations of mass surveillance initiated an unprecedented campaign of persecution to supress this debate. They intimidated journalists and criminalized publishing the truth. At this point, the public was not yet able to evaluate the benefits of the revelations. They relied on their governments to decide correctly.

Today we know that this was a mistake and that such action does not serve the public interest. The debate which they wanted to prevent will now take place in countries around the world. And instead of doing harm, the societal benefits of this new public knowledge is now clear, since reforms are now proposed in the form of increased oversight and new legislation.

Citizens have to fight suppression of information on matters of vital public importance. To tell the truth is not a crime.

This text was written by Edward Snowden on November 1, 2013 in Moscow. It was sent to SPIEGEL staff over an encrypted channel.

This was published today by Der Spiegel. It is currently a bit tricky to get the full text, since it is behind the Spiegel paywall, and also in a very strange format. So I decided to re-publish it.

Update: Here is the article in english translation.

In sehr kurzer Zeit hat die Welt viel gelernt über unverantwortlich operierende Geheimdienste und über bisweilen kriminelle Überwachungsprogramme. Manchmal versuchen die Dienste sogar absichtlich zu vermeiden, dass hohe Offizielle oder die Öffentlichkeit sie kontrollieren. Während die NSA und (der britische Geheimdienst –Red.) GCHQ die schlimmsten Missetäter zu sein scheinen – so legen es die Dokumente nahe, die jetzt öffentlich sind –, dürfen wir nicht vergessen, dass Massenüberwachung ein globales Problem ist und globale Lösungen braucht.

Solche Programme sind nicht nur eine Bedrohung der Privatsphäre, sie bedrohen auch die Meinungsfreiheit und offene Gesellschaften. Die Existenz von Spionagetechnologie darf nicht die Politik bestimmen. Wir haben die moralische Pflicht, dafür zu sorgen, dass unsere Gesetze und Werte Überwachungsprogramme begrenzen und Menschenrechte schützen.

Die Gesellschaft kann diese Probleme nur verstehen und kontrollieren durch eine offene, ohne Rücksichten geführte und sachkundige Debatte. Am Anfang haben einige Regierungen, die sich durch die Enthüllungen der Massenüberwachungssysteme bloßgestellt fühlten, eine noch nie dagewesene Verfolgungskampagne initiiert, die diese Debatte unterdrücken sollte. Sie schüchterten Journalisten ein und kriminalisierten das Veröffentlichen der Wahrheit. Zu dieser Zeit war die Öffentlichkeit noch nicht imstande, den Nutzen dieser Enthüllungen zu ermessen. Sie verließ sich darauf, dass ihre Regierungen schon richtig entscheiden.

Heute wissen wir, dass dies ein Fehler war und dass ein solches Handeln nicht dem öffentlichen Interesse dient. Die Debatte, die sie verhindern wollten, findet nun in Ländern auf der ganzen Welt statt. Und anstatt Schaden anzurichten, wird jetzt der Nutzen dieses neuen öffentlichen Wissens für die Gesellschaft klar, weil nun Reformen in der Politik, bei der Aufsicht und bei Gesetzen vorgeschlagen werden.

Die Bürger müssen dagegen kämpfen, dass Informationen über Angelegenheiten von entscheidender öffentlicher Bedeutung unterdrückt werden. Wer die Wahrheit ausspricht, begeht kein Verbrechen.

Diesen Text schrieb Edward Snowden am 1. November 2013 in Moskau. Er erreichte die SPIEGEL-Redaktion über einen verschlüsselten Kanal.

I am among those who have thought of Edward Snowden as a hero. I certainly think that we are in a better situation now that the public has more information about government surveillance. And I imagine that whatever his precise circumstances has been, Snowden has shown considerable and admirable courage - considering that the most likely outcome for him (acknowledged by himself in the first interview) is that he gets to spend the rest of his life in a supermax prison.

However, we can not be certain of his motives. Neither of the details in his story. It is always very useful when ideas you feel strongly about (e.g. "Edward Snowden is a hero") are analyzed and challenged. Today I read an article that did just that, and since it might do the same for you, I want to recommend it:

Sojuznik Snowden: A solid Russian investment

Jan Kallberg outlines an alternative story about how Snowden might have arrived in the public eye. His take on it is provocative and seemingly insightful. Basically he says that the official story is to good to be true, but if you assume that Snowden was recruited by the FSB and is releasing information on their behalf, things start to make sense:

Let us instead ask if this way of telling the story is more accurate: Snowden aired dissent in online forums and social media, was identified by Russian intelligence and then approached. Snowden was at that point disappointed with the US government and, with the right compensation, he was ready to jump. They gave him an offer: money and secure way out after they ensured a free passage through China to make it less obvious. The Russians already had all the knowledge about the NSA activities Snowden revealed. This information had been gathered through still-active Russian spies within the US classified environment, cyber breaches and traditional intelligence gathering. The FSB operatives had the whole package, the classified documents and the game plan, when they met Snowden in Hong Kong. The rest is a well-orchestrated drawn out spreading of the information FSB had.

I have no idea whether or not Kallberg's theory is likely to be true, but assuming it is - what would the consequences be? I have not really thought this through, but if it turned out that the information releases have all been part of a Russian psy-op, I suppose that I would no longer consider Snowden to be a hero. However, I also suppose that my basic reflection would still be valid, i.e. the public is better of having the information than not having it, even if some or all of it is edited for FSB propaganda purposes. I take the fact that the US government has denied precious few of the allegations as an indication that most of the information is accurate.

Celia Green writes about heredity, intelligence and education. She makes an interesting point about the beliefs people hold in regards to heredity vs environment and their relation to government intervention:

One may wonder why it is of any interest to attempt to evaluate the relative importance of heredity and environmental factors on functionality. It only becomes of interest, surely, when opportunity of various kinds is not paid for directly by the individual, or his parents or guardian, but supplied by the state.

At present, many people, or at least many among the most influential, seem to wish to believe that there is no such thing as innate ability, and that there should be equality of opportunity (and hence equality of outcome). But what are we to understand by equality of opportunity? In practice, this is taken to mean that resources should be applied lavishly to those whose performance is below the average. Thus children with ‘special needs’, for example, are to be sent in taxis, accompanied by social workers, to special schools. And, although this is less explicitly advocated, those who are far ahead should be held back.

The founding of the United States was one of the most impressive and admirable events in world history. For a long time this new country was the world's foremost beacon of freedom. At this point however, the US has become one of the leaders in oppressive government tactics, and disturbing reports are published every day about increasing tyranny.

Oh, America, how far you have fallen!

NSA infiltrates Yahoo, Google data centers

DHS Spends $500,000 on Fully Automatic Pepper Spray Launchers

Adam Kokesh, a modern day political prisoner

Free Speech T-shirt Maker Threatened By NSA

White House Forces Companies To Keep Quiet About Obamacare Problems

Interesting experiment on the willingness of ordinary people to subject themselves to invasive forms of surveillance. A body scanner is used on customers entering a candy store. Many had the appropriate reactions - disbelief, disgust, anger, walking away - but according to the producers:

The goal was to see how far we could take this scanning and if people would let us! To our surprise, most people didn't put up much of a fight and went along with the person ahead of them in line... which was our plant that we actual scanned again and again.

Last night I was talking with some fellow anarchists about what kind of practical projects we should be exploring and promoting, to move beyond the usual grind of politics and ideology. There were lots of interesting suggestions of course and over time I would like to explore many of them on this blog. Here are some types of projects that I am currently involved with or seriously exploring:

• Autonomous wireless mesh networks to complement/compete with/replace the government controlled Internet. I have been talking to people, going to conferences etc to explore this topic, with the goal of building a mesh network in Stockholm. The motivation is primarily to counter government restrictions on information exchange, by creating a parallel network which the state can not control or censor.

• New technology for small scale production of food. One of the small startups in this space that I am watching closely is AutoMicroFarm. Some friends of mine are building similar setups of their own. Don't know much about energy production, but would love to hear from some solar power enthusiasts or something.

• The interplay between government services and free software might offer some opportunities. I have personal experience of projects where the implementation of open data standards has made a substantial difference to the allocation of money and other resources. Wider implementation of free software might shift the balance of power in a favorable direction.

• Setting up secure mail hosting services, systems for encrypted mailing lists etc. I run a full-stack mail server to help friends and acquaintances improve their security, use encryption etc (let me know if you are interested). I provide these services for free, but it could easily be turned into a small business if I wanted it to. Lots of people should be doing this, i.e. making money helping others to become more free and secure.

• A while ago I collaborated with a friend to create a prediction market, something like a more up-to-date version of Intrade. The project was put on hold, but feels more relevant than ever now that Intrade has been forced by the US government to shut down. Prediction markets are powerful tools for crowd sourcing intel and we should use them.

• I have created a piece of software called Digital Demokrati, which is a decision making system based on a fluid combination of direct and representative democracy. The general idea is to challenge the conventional idea of politicians representing the people by providing a superior mechanism of representation.

If you are interested in this kind of stuff, feel free to get in touch. I am especially interested in talking to people who have practical experience of building and maintaining wireless mesh networks.

The title of this post is a reference to The Machinery of Freedom by David Friedman, one of the classic works on anarcho-economy. If you have not read it, you should check it out.

One of the central pieces of government propaganda in Sweden is the belief - embraced by almost everyone in Sweden - that conditions in this country were horrible until the Social Democrats came along and built the so-called welfare state. And of course, a lot of people around the world idolize this system and think of it as great success.

This is in fact an absurd inversion of what actually happened.

This recent essay by Johan Norberg digs deep into this interesting topic and describes when and how Sweden actually went from being a poor country to one of the richest. Highly recommended reading if you have some time on your hands and want to learn more about this particular corner of the world:

http://www.libertarianism.org/publications/essays/how-laissez-faire-made-sweden-rich

From the essay:

It was not socialist policies that turned Sweden into one of the world’s richest countries. When Sweden got rich, it had one of the most open and deregulated economies in the world, and taxes were lower than in the United States and most other western countries. The Social Democrats kept most of those policies intact until the 1970s, when they thought that those excellent foundations—unprecedented wealth, a strong work ethic, an educated work force, world-class exports industries, and a relatively honest bureaucracy—were so stable that the government could tax and spend and build a generous cradle-to-grave welfare state on them.

They couldn’t. At least not without costs. Because that welfare state began to erode the conditions that had made the model viable in the first place. And the fourth richest country became the 14th richest within three decades.

This event was fully booked when I tried to register, so I am happy that they recorded the whole thing and put it online. Kudos to my alma mater for sharing!

In this excellent article my favorite kind of libertarianism gets some serious love. This is exactly the kind of stuff I wish that more libertarian minded people would get involved in!

http://www.fee.org/the_freeman/detail/the-new-libertarianism

The article describes a conference organized by the Students for Liberty. I was recently at another of their conferences and it was a blast. Even though most of the people attending were conventional political types, there were a substantial number of people there thinking outside the political box, talking about anarchy, entrepreneurship etc.

From the article:

When I was in college, I can’t remember anyone doing this. We trusted that the system would take care of us, and our job was to fit in. These young people do not have this view. The existing system is something they will use, but only on the path to bypassing it with new innovations and businesses to change the future. 

To be sure, this is a group that is very commercially astute. They see business as the way to change the world. The tools they use every day to navigate the world—buying everything from coffee to concert tickets, getting around cities, planning trips, talking to friends and family—came to them via the private sector. Government contributes nothing to their lives apart from annoyance. 

What’s more, among these libertarians, there is very little hope that political change is a viable option. What would be the mechanism of change? The two-party system? The trends in politics are inexorably worse, regardless of the promise. The trends in commercial life are toward progress every day. Which seems like the better path?

Har kvällstidningarna mjukvarusystem för att generera rubriker? Gör de a/b-testning med algoritmer som med varierande frekvens inkluderar ord från särskilda ordlistor, t.ex. "skräck" och "bajs"? Ger de algoritmerna feedback från besöksfrekvenser för att utvärdera olika strategier?

Jag har ingen aning, men jag vet att Schibsted är bra på dataanalys. Vissa av deras bolag är rena datacrunchningsfabriker, och samtal med folk på insidan ger mig intrycket att hela koncernen jobbat länge och medvetet med att analysera sina egna data och bygga sina företag därefter.

Idag hittade jag följande fyra rubriker på aftonbladet.se som alla refererar till samma händelse, tre av dem på en och samma indexsida (två separata länkar). Oavsett om det är avsiktligt testas alltså multipla rubriker på en och samma nyhet på en och samma sida. Det börjar oskyldigt men trappas gradvis upp till nivån då man inte bara använder "skräck" och "bajs" utan dessutom kombinerar dem till ett ord:

Tv-mammans kärleksmöte - i vinglig kanot

"Ensamma mamma"-Thereses guppiga kanothångel

Hemliga skräcken under kyssen i tv

Hemliga bajsskräcken under mammans kanothångel i tv

Jag ska erkänna att jag har svårt att greppa att det över huvud taget finns både producenter och konsumenter av den här typen av information, så jag är inte den bästa tänkaren på området. Kanske sitter journalister helt enkelt och tävlar om att sätta mer och mer skruvade rubriker? Jag föreställer mig att de för det mesta har roligt, men att de ibland är irriterade över att deras CMS-system kräver att man matar in rubriken på fyra ställen istället för ett.

I recently needed to have a way for a group of people to send encrypted messages to each other. Regular PGP is designed for one-to-one communication, so this is a bit of a tricky problem. Multiple strategies are possible, but they all involve some kind of trade-off in regards to security or practical feasibility.

One option is to use a secret key which is shared by all members. The benefit of this model is that it provides proper end-to-end encryption. The drawback is the practical problem of securely distributing the shared secret. If there is geographical separation and few other secure channels, this can be a very difficult problem. What happens if you need to revoke access for one of the members - do you create a new secret and go through the process of securely distributing it to everyone again?

The second option is to have users encrypt messages with a special public key, the list key. The list server receives messages, decrypts them with the private list key and immediately re-encrypts them with the public key of each member of the group. One benefit of this approach is that key management is a non-issue (same as normal PGP mail). The drawback is that messages will be decrypted and at some point held in cleartext before reaching the recipients. So there is not end-to-end encryption - in effect, the server does a benevolent version of a man-in-the-middle attack.

The drawback of the first option is huge - I don't think I could convince anyone to participate in my mailing lists if they were so cumbersome to manage. The drawback of the second option on the other hand is rather limited. Temporarily decrypted messages need only be stored in RAM, and never for more than a few seconds. Given that we have some degree of trust in the list server, this is probably not one of our primary security concerns.

With this decision made, I started looking for specific software to use. I quickly found a very nice open source project called Schleuder (meaning 'slingshot' in German), which had exactly the features I was looking for, a few little extras that I hadn't thought of but liked, and basically nothing else - perfect! And when I downloaded the source I got another nice surprise: Schleuder is written in Ruby which happens to be my weapon of choice for everyday scripting.

Thus began my love affair with Schleuder. About a week later it was consummated when I had a server set up and could start playing around with encrypted lists. So far there are a couple of small groups keeping in touch through the Schleuder lists on my server, and I'm working on getting more people to start using encryption and joining lists. I have also written my first Schleuder plugin and hopefully I will find the time to write a few more.

Some of the extra features that Schleuder comes with:

• Anonymous remailer. Lists can act as mail gateways for groups, exchanging mail with any external address. Might be useful e.g. for info-type addresses or for anonymity purposes.

• Lists are to a large extent managed by sending text commands in emails to the list server. Commands include things like adding new members, listing current members, requesting a specific public key etc.

• Flexible plugin system, which has worked without a hitch for me. Very easy to create new mail based commands. My first plugin experiment was a mail based web browser.

For more information about Schleuder, check out the project web site. And by all means, if you are interested in this kind of thing and want to share your thoughts, please send me an email. To anyone interested in having an encrypted mailing list for some project or just messing around, let me know and I will create a list for you on my server. The only requirement is that you are able to send and receive PGP encrypted mail.

This is a travel report I sent to a private mailing list after attending the 2013 International Summit for Wireless Community Networks in Berlin.

Jag har begränsat med tid att skriva, så här kommer några slumpmässiga reflektioner:

• Konferensen hölls på c-base i Berlin, vilket är ett otroligt coolt ställe. Om ni inte känner till det bör ni googla. Sedan jag kom hem har jag inte kunnat släppa tanken på att jag vill skapa en ny plats i Stockholm... Vi kommer nog aldrig att kunna skapa något i Sverige som liknar c-base, men vi skulle kunna ta både ett och två blad ur deras bok...

• Deltagarna på konferensen var extremt trevliga, öppna, ödmjuka typer. Alla var generösa med sin tid och när jag t.ex. nämnde för någon att jag ville prata med folk från Aten, kom någon helt annan fram en timme senare och presenterade två greker. Jag är van att hänga på programmeringskonferenser och i någon mån politiska konferenser, så för mig har kanske ett visst mått av asociala beteenden blivit normala. Det var hur som helst en mycket trevlig upplevelse i Berlin och jag knöt många intressanta kontakter.

• Det finns massor av stora meshnätverk runt om i världen. Jag blev förvånad över hur många det var som jag aldrig hittat i mina försök att göra research. Det finns både stor spridning i vilken teknik folk använder, och anmärkningsvärda likheter. Folk använder t.ex. ganska olika sorters hårdvara, routingprotokoll osv, men tjänsterna som möter slutanvändare är ganska lika.

• De flesta nätverksprojekt står inför ett dilemma när wifi-uppkopplingar plötsligt är väldigt tillgängliga. Normala svenskar har ju obegränsat 3G-internet i sina telefoner, och ofta dessutom tillgång bra wifi-nät på offentliga platser osv. Så dessa projekt som marknadsfört sig som leverantörer av internetuppkoppling kan plötsligt se överflödiga ut. Folk pratade väldigt mycket om hur man kan få människor att stanna kvar på communitynäten, men det slog mig att man nästan aldrig pratade om varför man ville hålla kvar folk.  För mig som vill bygga meshnät som ett försök till politiskt självförsvar, framstår städer som Aten, Barcelona och Bogota som extremt lyckligt lottade i det att de redan har en parallell infrastruktur på plats. Jag undrar om de här nätverken kan ges nytt liv med ett mer aktivistiskt syfte.

• Det är ofta mer intressant att lära sig om projekt i utvecklingsländer. Deras lösningar är lo-tech, billiga, flexibla, robusta och ofta mindre ideologiska, helt enkelt för att det krävs. Snackade ganska mycket med en person från Kamerun vars internetuppkoppling var 10 b/s (sic!). Vissa av projekten från rikare länder verkar vara mer fluff och lägger energi på t.ex. att migrera från den ena hipsterteknologin till den andra (byte från MongoDB till CouchDB diskuterades).

• Jag är inte längre lika intresserad av att installera OpenWRT på commodity-routrar. Var på en workshop med en snubbe från Bogota som visade hur man kunde sätta upp en extremt flexibel meshnod på en Raspberry Pi med wifi-anten, minimal Debian-installation och några enstaka normala unixdemoner för OLSR-routing, DHCP-server osv. Ett exempel han visade var att med några knapptryckningar installera en Mumble-server som vi fick testa att VoIPa genom. Såklart busenkelt att köra webserver eller precis vad som helst. Och det finns bättre/billigare mikroarkitekturer än Raspberry Pi, och jag tänkte börja experimentera med några sådana.

• De flesta projekt verkar använda en splashscreen, lite som när man surfar på hotell-wifi, men med de två alternativen "Lokala tjänster" respektive "Internet". Om man gör en sådan splashscreen bra kan den räcka som det enda standardiserade gränssnitt man behöver. Tänker att det vore en smal sak att baka in service discovery (via OLSR-lagret) och visa direkt på splashen vilka tjänster som finns på närliggande noder. Mycket mer än så behöver man inte.

• Har inte direkt kommit på något som känns som en killer app, men tror fortfarande att grundläggande kommunikation är vad jag personligen vill försöka utveckla till att börja med. Textmeddelanden, t.ex. genom Bitmessage, VoIP-tjänster, fildelning. Det man egentligen vill är att hitta saker som inte går att göra på vanliga internet, men som går på ett lokalt nätverk, men trots alla smarta kreativa personer på konferenser fanns det förvånansvärt få idéer i den riktningen.

In most cases, so-called "whole disk encryption" does not in fact encrypt the whole disk. A small part of the disk is used for the boot partition, which must be stored unencrypted. This creates a potential attack vector. One description of this problem comes from Micah Lee in an interesting report originally published in 2600:

Pwning Past Whole Disk Encryption

In a nutshell: If an antagonist gets physical access to your computer (say, if you go to the bathroom and leave your laptop laying around, even if it is powered off), malicious software can be installed on the boot partition, e.g. a keylogger which grabs your hard drive decryption password the next time you enter it and/or any other kind of malware.

The suggested solution to this problem is to eliminate the local boot partition. Instead, have the boot partition on a flash drive which you insert temporarily every time you reboot your compuer (much like you insert a physical key to start your car). To prevent tampering with the flash drive, and to make sure it is not close to the computer when you are not, buy a nice and durable one and keep it on your keychain.

My personal setup costs less than $10 and involves the following hardware:

Kingston DataTraveler SE9

Stainless Steel 2.9mm Curb Chain

Most people use email addresses under domain names owned by their mail hosting provider, e.g. gmail.com or hotmail.com. This makes it very easy for providers to revoke access to personal mail accounts. For one thing, all the archived mail will be inaccessible if the user has not taken care to make an independent backup. More importantly, the user can be denied access to all future incoming mail. At any point such a provider has the capacity to intercept messages, impersonate the user etc.

This is no way to manage such important personal tools as ones email addresses!

Fortunately, it is easy to solve the problem:

1. Register your own domain name and use it for your personal mail account. Most email providers (e.g. Google) will provide this as a free add-on service, i.e. you can continue to use the Gmail web interface or whatever. Now, if Google suspends your account, you can simply point your domain to another provider and immediately start recieving your mail through them.
2. Have backups of your mail history. The easiest way to achieve this is probably to set a normal desktop mail client to store all messages locally. There are also several tools for exporting mail data from e.g. Gmail. Now, if Google shuts your mail down, not only can you continue to use the same email address, you will also have access to  your mail archive.
3. Use cryptography to sign and encrypt messages as often as possible. Encryption takes away the ability of the mail provider to read the contents of messages sent through and stored on their servers. Signing removes the ability of external parties to impersonate you after taking control of your mail account. (This assumes, of course, that your private key remains private.)

By default, email messages are sent in cleartext over the Internet. A common analogy is that an email is like a postcard - anyone who handles it along the way from sender to recipient can read the entire message. In comparison, encrypting your messages is like putting them in an envelope. But here the analogy suffers, because the digital envelope of encryption is so strong that, as far as we know, even the NSA can not force it open.

For this reason, strong encryption is a threat to government power and it is very likely that governments will sooner or later try to prohibit it. They will not outright ban the use of encryption, but rather require that people who use encryption provide their decryption keys when asked by the government. This is already the case in several jurisdictions.

When we come to this particular point in the expansion of tyrannical power, developments might turn on the number of people who have adopted encryption as a daily routine. If encryption is still a fringe phenomenon, there will not be enough voices to avert government abuse. On the other hand, it is possible that if a large enough segment of a population is using encryption, it might be difficult for politicians to push an anti-encryption agenda. In any case, if millions of people are habitually sending encrypted messages, it will be much more difficult to target them systematically.

So even if you currently are not concerned about your personal privacy (although you definitely should be), you should still use encryption and encourage others to use it. If many of us do, it might provide a bulwark against state suppression of private communication. In any case, it will strengthen the capacity of the general population to resist further power-grabs by the cleptocratic elites.

När Barack Obama nyligen besökte Stockholm var jag och några vänner ute och demonstrerade. Innan vi gick till första demon la jag upp bilder av våra nygjorda plakat på Facebook, vilket ledde till en sur kommentar om att det var osakligt att, som på ett av våra plakat, koppla ihop Obama med ordet "fascism". Vad som följer är en längre kommentar som jag gjorde på Facebook vid tillfället.

Jag tycker inte att "fascim" är ett idealiskt ord i sammanhanget, men det är på många sätt det minst dåliga ord jag känner till. I väntan på att ett nytt ord etableras för att beskriva den samtida formen av auktoritärt styre får vi försöka göra det bästa av det språk vi har. Här är några av de paralleller jag ser mellan dagens USA och den historiska fascimen (det mesta gäller även Europa och resten av världen, eftersom alla vill vara med och sjunga tidens melodi):

• Landet styrs av en totalitär och korporativistisk elit. Stora företags intressen betraktas som oupplösliga från samhällets intressen (too big to fail). Staten får en allt starkare roll samtidigt som individer och familjer nedvärderas och betraktas som ointressanta eller farliga.

• Den nuvarande ledaren valdes på ett populistiskt program med hjälp av spektakulära och noggrant regisserade massmöten där ledaren höll långa tal. Den intensiva personkulten används nu aktivt för att kringgå den gängse processen för lagstiftning och domstolar, för att istället regera genom dekret.

• Det finns i den nuvarande regimen ett utpräglat motstånd mot traditioner, etablerade institutioner och ickeplanerad samhällsutveckling. Liksom i historiska fascistiska samhällen är målet att eliten ska genomdriva byggandet av ett nytt samhälle på sekulär grund, som om från ett blankt blad.

• Nationalism och militarism, två grundläggande kännetecken för fascism, är på sätt och viss inbyggda i den amerikanska kulturen och ingen president tvekar att spela på detta i sin retorik. Dagens USA är världshistoriska mästare i imperialism och startar hela tiden nya krig för att söndra och härska.

• Journalister och forskare har historiskt varit en motpol mot maktutövning och indoktrinering men har nu gått i full symbios med staten. Universitet och massmedier sysslar allt mer öppet och ohämmat med att producera och distribuera propaganda.

En skillnad jag kan se mellan det moderna systemet och klassisk fascism är att det moderna inte betonar ultranationalism, etnocentrism och xenofobi på samma sätt som det klassiska. Kanske har vi nu att göra med en mer universalistisk auktoritär ideologi. En annan skillnad är att vi inte längre har massrörelser som man hade i Italien och Tyskland, vilket möjligen gör den moderna fascismen värre än den historiska, eftersom dess elit är mer insulär och har större spelrum för toppstyrning.

Här är bilden som ledde till diskussionen från vilken det ovanstående är ett utdrag:

Bland frihetliga människor på högerkanten anses det som regel viktigt att använda sig av ett strikt negativt frihetsbegrepp. Politiska resonemang grundas oftare än inte i resonemang om rättigheter, vilket alltid förstås som negativa rättigheter.

Härom helgen var jag på Frihetsfrontens årliga sommarseminarium. I pausen efter att vi lyssnat på Lars Trägårdh pratade jag med en vän som uttryckte irritation över att folk använder ordet frihet för att betyda andra saker än politisk frihet, negativa rättigheter osv. "Jag vet inte vad det där andra de pratar om är", sa hon, "men det är inte frihet." Jag sa att jag tror att det där andra nog är vad jag och många fler menar med frihet. Den faktiskt existerande friheten, att möjliggöra vilken är själva syftet med "politisk frihet".

För i min bok är frihet i allra högsta grad ett positivt begrepp. Det är inget man har eller får t.ex. genom att man befinner sig på ett visst territorium där en stat anger vissa regler. Frihet är något som varje människa måste skapa för sig själv, och graden av frihet varierar mellan individer och över tid. Man kan förmodligen varken vara helt fri eller helt ofri, men det är en enorm skillnad på att vara närmare den ena respektive den andra extremen.

Vad är då frihet? Här är en enkel definition som jag gillar: Frihet är att göra det man vill. Till att börja med måste man alltså ta reda på vad det är man egentligen vill (de flesta människor har ingen aning), sedan måste man ha modet att göra det, oavsett vad andra människor kan tänkas tycka om saken (de flesta människor kommer sällan eller aldrig över den tröskeln). Därefter är man fri i den utsträckning man faktiskt gör det man innerst vill.

För varje år som gått i mer än tio år har jag upplevt ett tilltagande skiftning i samtalsämnen på sommarseminarierna. Det är färre diskussioner om politik, fler om konsten att leva fritt och väl. Istället för att samma gamla filosofiska problem ältas, lär folk varandra nya smarta sätt att göra intressanta saker. Efter sådana samtal är man tack vare den nya informationen mer fri och kan göra saker som man inte kunde tidigare. Det börjar skönjas en stark gemensam ambition att hjälpa varandra att leva friare - en välkommen utveckling jämfört med det eviga politiska käbblet som historiskt har varit mer tongivande.

93 93/93

A while ago I started using the website prism-break.org for assistance in migrating my last OS X environments to free software alternatives. The site provides a great overview of friendly alternatives to proprietary software and from the beginning I recommended it highly to my friends. The site has developed and become even better since.

Only the other day did I see who is behind the site. To my surprise and delight, it is Peng Zhong, a very talented freelance designer who has done projects both for my own company and for friends of mine. Most importantly, he created the design for artilect.com and I happen to like it a lot. He was also contracted by Artilect to design foretagsklimat.se and he later did some great work on the Scrive website.

I don't exactly know Peng (despite having worked together in multiple projects, we have never spoken to each other), but I think that he is obviously a good guy. Please support him if you can, e.g. by making a bitcoin donation or by contributing code, translations etc!

In any case, make sure to check out the site - it is a gold mine!

Richard Stallman presenterar ett förslag på hur vi kan komma till rätta med ett samhällsproblem:

Fixing 'too-big-to-fail'

Den grundläggande tanken tycker jag är det mest intressanta - enkel men genialisk - beskatta företag baserat på deras omsättning istället för deras vinst. (Möjligen säger det något om min bristande politisk-ekonomiska allmänbildning att jag inte kände till denna idé sedan tidigare.)

Det finns vissa uppenbara problem med att beskatta vinster:

• Framgångsrika företag bestraffas, mindre framgångsrika belönas.

• Det är ofta enkelt att undvika formell vinst genom ändamålsenlig bokföring.

Eftersom det är mycket svårare att dölja omsättning än vinst blir det med en omsättningsskatt svårare att kringgå beskattning med kreativ bokföring. Incitamenten blir samtidigt mycket sundare - den som gör bra ifrån sig och genererar en stor vinst får återinvestera den och göra mer bra saker.

Givet att bolagsskatten 2011 drog in 110 miljarder och att näringslivet samma år hade en nettoomsättning på 7180 miljarder (siffror från ekonomifakta.se), skulle bolagsskatten kunna ersättas av en generell omsättningsskatt på ca 1,5%.

Jag har räknat på skillnaden för mitt lilla företag, och för oss hade det definitivt varit mer gynnsamt.

Stallman förespråkar en mer radikal variant: Omsättningsskatten ska vara progressiv, så att procentsatsen ökar med företagets storlek. Tanken är att små företag får en konkurrensfördel (kanske helt skattebefriade) samtidigt som stora företag kan välja att minska sin skattebörda genom att dela upp sig i flera mindre företag. På flera fronter skapas incitament för näringslivet att vara mer decentraliserat och det blir svårare för stora företag att dominera både marknader och politiska processer.

Detta är en fråga som tvingar mig att fundera lite extra. Jag vet vilka mina värderingar är, men i det här fallet vet jag inte vart de leder mig. Det är i mina ögon en styggelse att staten över huvud taget lägger sig i hur företag organiserar sin verksamhet. Men å andra sidan är stora företag problematiska av ungefär samma skäl som stora stater är problematiska. Om det var möjligt att trappa ner det statliga stödet till stora företag, och gradvis se dem ersättas av många fler och mycket mindre företag - det vore en av de enskilt bästa samhällsutvecklingar jag över huvud taget kan tänka mig!

Jag tror inte att det är realistiskt att införa en skatt av den typ Stallman beskriver, med tanke på alla tunga intressenter som skulle motsätta sig det. Men om det var möjligt kanske det vore något så udda som en progressiv skatt jag kunde gilla.

This is a re-post from Hacker News, some comments in response to an excellent little essay by David Heinemeier Hansson. This topic tends to come up now and then, so I put the comments here to have a handy reference.

I often think about how extraordinarily lucky I am to be living through this technological boom. Computation, automation and mass-communication will continue to transform human society even more for decades. High-end software development skills will become even more scarce. Immersing yourself in the boom by running a software shop with a bunch of good friends - the best of times!

The point about programming skills becoming more scarce is an important additional factor to why it is good to be in the software business:

We are still in a relatively early stage of the technological boom signified by things like electronics, computers, robotics and the internet. These technologies have changed life on Earth dramatically, but there is probably at least as much to come. In any case, for the next two or three decades, more and more aspects of life will be the object of automation, computation etc. So the demand for software development will continue to increase, and probably by a lot. Software will become an even greater part of the economy and continue to crowd out other types of business.

Only a small percentage of the population have the talent and inclination to become very good programmers, and children with these traits often do not get proper encouragement and guidance. So from the beginning, it is very hard for society to produce a large number of programmers. More importantly, the ratio of people who can become good programmers is probably more or less a constant, while the need for software development will grow much faster.

We might also be getting worse at producing programmers. For example, software is becoming more mature, hiding more and more of the internals. I started programming at age seven, in the eighties. In local stores I could buy glossy magazines with articles about programming, often with entire programs that I could copy into Basic etc. For sure, there is the Internet now, but what kind of programming culture for kids is there? I could pick my first computer apart and learn all about how it worked. Kids these days learn to use iPads before they learn to speak, but they never get to see what is inside. Who knows where this will lead? We already know that a lot of graybeards are retiring and they are often impossible to replace since the current generation of programmers is not nearly as hard-core.

Detta är ett utkast till en essä jag planerade att skriva hösten 2005. Projektet blev aldrig av, men jag ger det lite nytt liv genom att lägga upp utkastet här. Om du läser texten och tycker att den är intressant får du gärna höra av dig. Se även: Engelsk översättning.

Inom libertarianismen kan två huvudsakliga strömningar urskiljas. För det första en ekonomiskt orienterad strömning, som kretsar kring att visa att politisk styrning är sämre än de institutioner som skulle kunna finnas i ett fritt samhälle, dvs framför allt marknadsekonomiska. Den filosofiska tendensen hos tänkare i denna strömning är utilitaristisk. Den andra huvudsakliga strömningen är filosofiskt orienterad, och avvisar ofta utilitaristiska argument med emfas. Istället kretsar resonemangen vanligen kring rättigheter och principen om icke-aggression. Grunden för denna tradition är i allmänhet naturrättsligt tänkande i någon tappning, men olika tänkare är olika explicita i sitt anammande av detta arv.

I min uppsats vill jag undersöka vad jag uppfattar som en besläktad tredje strömning, som länge fört en marginaliserad tillvaro i skuggan av de två ovan nämnda. Om den första traditionen är ekonomisk och den andra filosofisk, skulle jag vilja kalla den tredje traditionen psykologisk eller möjligen existentiell. Fokus är inte på nytta eller rättigheter, utan på autonomi och egennyttighet.

Först och främst bland tänkare i den psykologiska, existentiella, autonomistiska traditionen av radikalt frihetligt tänkande är Max Stirner, och min uppsats tar avstamp i hans bok, Den ende och hans egendom (1844). Stirners idéer är tidslösa, och framstår än idag om något som oerhört futuristiska, men han förhåller sig i sin bok till ett kulturellt och filosofiskt sammanhang som inte har varit aktuellt på 150 år. Min första ambition är därför att rekonstruera ett case för psykologisk anarkism ur Den ende, och sätta in idéerna i ett relevant nutida sammanhang, nämligen libertariansk och anarkistisk teori.

Frågan är alltså hur den psykologiska anarkismen förhåller sig till libertarianska och anarkoliberala idéer. Vilka är de olika traditionernas styrkor och svagheter? Kan den psykologiska anarkismen utvecklas till ett modernt alternativ till den ekonomiska och filosofiska libertarianismen? Hur skulle en nutida psykologisk anarkistisk praxis se ut?

Några skisserade jämförelser:

• De gängse libertarianska teorierna har problem med att förklara varför världen inte är libertariansk, en fråga som blir sekundär till framställningen av libertarianismen som en överlägsen idé. Frågan om varför människor accepterar det som av libertarianer utmålas som ett förtryck av enorma proportioner blir hängande i luften. I den psykologiska ansatsen är däremot frågan om frivillig underordning från början central, och primär i förhållande till frågor om hur samhället bör organiseras. Stirners analys av frivillig underordning kretsar kring en radikal kritik av ideologi och internaliserad social kontroll.

• Trots att libertarianska idéer är kategoriskt fientliga till politik i alla gängse varianter, har så gott som alla libertarianska idébyggen inkluderat politiska strategier. Fler och fler libertarianer och anarkister har börjat inse hopplösheten i att angripa samhällsordningen som helhet, men deras politiska teorier ger inte en god grund för några andra strategier än politiska. Den psykologiska traditionen är däremot fundamentalt antipolitisk, och föreskriver enbart radikalt icke-politiska strategier. Befrielse handlar om att övervinna internaliserad social kontroll, ideologi och frivillig underordning, dvs blir ett i grunden psykologiskt projekt och med nödvändighet en individuell självbefrielse. Stirners diskussion av denna fråga kretsar bl.a. kring ett förkastande av revolutioner, till förmån för uppror.

• Gängse libertarianism insisterar på en strikt negativ frihetsuppfattning, vilket hänger tätt samman med fokuset på politik, medan den psykologiska traditionen kretsar kring ett positivt frihetsbegrepp, som hänger tätt samman med dess psykologiska fokus. Verklig frihet kan inte uppnås genom att befria människor från andra människor, utan måste skapas av varje individ. Hos Stirner är det positiva frihetsbegreppet egenhet, som förenklat kan beskrivas som en viss form av autonomi och egennyttighet.

• Den privata äganderätten är central i allt libertarianskt tänkande. Stirner förkastar alla begrepp om äganderätt, men ägande och egendom är oerhört centrala begrepp i hans tänkande, integrerade i en analys av makt, frihet, tänkande, autonomi och egennytta.

• Visionen om ett libertarianskt samhälle kan framstå som mycket utopisk när man begrundar dess psykologiska förutsättningar, och libertarianer måste ta invändningen på allvar att deras idéer kanske förutsätter en “libertariansk människa”, ett psykologiskt ideal som kan framstå som orealistiskt. Genom att göra en psykologisk analys till kärnpunkt och grunda de frihetliga idéerna psykologiskt, tas detta problem på allvar av tänkare inom den psykologiska traditionen och besvaras genom ett försvar av ett psykologiskt ideal som förvisso avviker drastiskt från de gängse.

• Den psykologiska anarkismen grundas vare sig på teorier om samhället eller filosofiska principer, utan på individens subjektiva situation. Därför är den betydligt mer enkel, koherent och intuitiv än gängse libertarianska teorier. Detta kan om inte annat vara en pragmatisk-pedagogisk poäng värd att överväga.

Libertarianer av olika slag kommer naturligtvis ha många invändningar mot den psykologiska autonomismen. En kritik som formulerades redan av Karl Marx, men som många libertarianer säkerligen skulle instämma i, är att Stirners idéer är för idealistiska, att de bortser från förtryckets konkreta natur. Att betrakta staten inte som ett konkret förtrycksmaskineri, utan som en förtryckande abstrakt idé, kan förstås tyckas verklighetsfrånvänt. Vidare skulle de flesta libertarianer förstås kritisera idén om icke-politiska strategier, och mena t.ex. att personliga strategier riskerar att bli ofarliga för det förtryckande systemet om de strävar efter en autonomi som är rent psykologisk och som kan uppnås utan att omdana samhället.

Konflikten är mest uppenbar mellan det jag kallar filosofisk och psykologisk libertarianism/anarkism. Den senare går till generalangrepp mot den förra, och de har så skilda premisser att det är svårt att se hur de skulle kunna förenas. Däremot tycks mig den anarkoekonomiska traditionen vara fullt förenlig med den anarkopsykologiska. Den förra tar i många avseenden vid där den senare slutar, så kanske kan dessa tankeströmningar komma att komplettera varandra på ett harmoniskt sätt i en ekonomisk-psykologisk snarare än politisk-filosofisk libertarianism/anarkism.

Förutom Stirner finns bidrag till det jag kallar för en psykologisk frihetlig tradition bl.a. hos Friedrich Nietzsche, Ayn Rand och Michel Foucault. Étienne de La Boétie kan eventuellt betraktas som en tidig föregångare. Litteraturen om Stirner fokuserar i allmänhet på kritiken av religion och moral, och är därför av begränsat intresse för mitt syfte. Dock finns i stirnerlitteraturen bl.a. John Carroll, som skrivit om Stirner, Nietzsche och Dostojevskij som utgörandes en anarkopsykologisk kritisk tradition, och Saul Newman som har skrivit om paralleller mellan Stirner och Foucault, vars tänkande kring makt och frihet liksom Stirners söker efter en postkantiansk frihet. Detta knyter an till postanarkistiska idéer, dvs försök att kombinera anarkism och poststrukturalism. Inom libertarianskt tänkande finns det vissa strömningar som passar väldigt väl ihop med idéer liknande Stirners, framför allt vad gäller frågan om icke-politiska strategier, både ur perspektivet individuell självbefrielse och vad gäller konstruerandet av alternativa institutioner som kan existera parallellt med staten och på sikt konkurrera ut den.

Ett sätt att uttrycka saken är att psykologisk eller existentiell anarkism har tre huvudpunkter:

• För det första ett fokus på frivillig underordning. Fokus ligger inte på vad staten och andra auktoritetsinstitutioner gör med sina underlydande, t.ex. i form av tvång och hot om tvång. Istället anses det centrala vara hur de underlydande håller sig själva och varandra i schack. Den auktoritära ordningen är beroende av att social kontroll internaliseras, vilket innebär att människor inte kontrolleras av någon annan, utan kontrollerar och disciplinerar sig själva.

• För det andra ett fokus på psykologisk utveckling. Detta följer av den första punkten, för om den väsentliga ofriheten är psykologisk, måste en eventuell befrielseprocess vara psykologisk. Kontentan av vad den existentiella eller psykologiska anarkismen lär, är att man för att bli fri måste lämna normal mänsklig psykologi bakom sig och utveckla ett annat sätt att fungera mentalt, ett annat sätt att använda sin hjärna.

• För det tredje ett fokus på individuella och småskaliga strategier, snarare än kollektiva och samhälleliga. Man tar avstånd från samhällsomvandlig, revolutioner etc, och uppmanar istället individer att befria sig själva psykologiskt och bemäktiga sig själva på olika sätt. Staten ska inte bekämpas, den ska luras och kringgås.

Dessa idéer finns framför allt hos Stirner men även i den moderna förgrening av den libertarianska rörelsen som övergivit politiskt arbete till förmån för “freedombuilding”, olika typer av projekt, ofta underjordiska, för att skapa frihet för enskilda, bygga en alternativ ekonomisk sektor och alternativa ekonomiska institutioner (t.ex. privata valutor) m.m. Det finns även tydliga spår av ett liknande perspektiv hos Ayn Rand (som avviker från övriga libertarianska tänkare på vissa punkter, men har desto mer gemensamt med Stirner) och en rad andra frihetliga tänkare.

I uppsatsen vill jag försöka formulera denna sorts tänkande på ett sammanhållet och analytiskt sätt, och visa på att det utgör ett koherent alternativ till gängse libertarianska idéer och har en rad intressanta fördelar. Tänkta läsare är personer som sysslar med libertariansk och anarkistisk teori, många av vilka skulle tjäna på en dialog med de besläktade idéerna i den “psykologiska” strömningen. Jag tror att många libertarianer och anarkister skulle kunna vara intresserade av dessa idéer, om de bara kom i kontakt med dem, men så vitt jag vet finns det inte en enda text som presenterar dem på ett integrerat sätt. Den uppgift jag åtar mig i uppsatsen är därför att ge en sådan presentation, så att det blir möjligt för mig och andra att utveckla dem vidare på ett seriöst sätt.

Jag har tänkt på dessa frågor, studerat den relevanta litteraturen och skrivit kortare artiklar m.m. under fyra-fem års tid, så arbetet med uppsatsen består framför allt i att organisera information jag redan har i huvudet. Mitt eget intresse för dessa idéer härstammar ur de fördelar jag ser med dem jämfört med gängse radikalt frihetligt tänkande, men jag har själv ingen klar idé om deras slutgiltiga riktighet. Mitt syfte är därför inte i första hand att försvara dem, utan att presentera dem på ett bra sätt, så att de kan “komma med i matchen” och spela en roll i den ständigt pågående debatten om vilken variant av frihetligt tänkande som är den bästa. Det är alltså inte så enkelt som att min uppsats kretsar kring någon viss tes, som jag underbygger med vissa argument. Däremot kommer jag att presentera en rad teser och argument som framförts av andra, och även bidra med egna förbättringar och vidareutvecklingar av dessa idéer. Till exempel:

• Det som libertarianer och anarkister motsätter sig är egentligen inte tvång, utan något som människor väljer frivilligt. Fokuset på sådant som icke-aggressionsprincipen är därför inte ett rent misstag, men det missar de djupare frågorna. Problemet är inte att A tvingar B till något, utan att B väljer att lyda A. Problemet är inte att staten straffar dem som bryter mot lagen, utan att människor ser det som sin plikt att lyda lagen. Libertarianers fokus på negativ frihet hänger samman med en för ytlig analys av ofrihet och missar därför poängen.

• Libertarianismen handlar även i gängse tappningar om psykologi. Ett libertarianskt samhälle skulle inte fungera med de människor som lever idag, utan forutsäter en annan sorts psykologi. Precis som socialister måste ta tjuren vid hornen och förklara hur den socialistiska människan ska göras till en verklighet, måste libertarianer visa hur en libertariansk människa är möjlig. Vissa libertarianer har tagit detta på allvar, t.ex. Rand, vars böcker kretsar kring idealiserade hjältar, som skiljer sig drastiskt från andra i sitt sätt att fungera. Stirner gör det än mer uttryckligt, likaså Celia Green. (Jag ska inte i uppsatsen gå in på detaljer kring det psykologiska ideal dessa tänkare utvecklar, det är ett fascinerande ämne för en annan uppsats.)

• Politiskt arbete har inga utsikter att lyckas. Några exempel på argument: 1. Även om politiska strategier lyckas, kommer de politiska/auktoritära strukturerna återuppstå om inte den institutionella förändringen åtföljts av en psykologisk förändring. (Å andra sidan, om den psykologiska förändringen sker först, upplöses de politiska institutionerna som en följd.) 2. Politiska processer är till sin natur sådana att de strävar efter expansion; att använda staten för att verka för frihet är som att använda kyrkan för att verka för ateism. 3. Frihetsälskare är individualister som inte är beredda att offra sig för en kollektiv sak på det sätt som politiskt arbete kräver. Effektiva strategier involverar aktörer som motiveras av egennytta, t.ex. politiska kandidater som vill ha makt och pengar. Sådana incitament är oförenliga med den frihetliga saken.

• Det är möjligt att lära sig leva fritt i en ofri värld. Frihet handlar i högre utsträckning än de allra flesta förstår om “psykologisk frihet”, som låter en leva fritt trots extern ofrihet. En mängd metoder har utvecklas, och fler utvecklas hela tiden, för att undvika att betala skatt, kringgå statens register och kontrollsystem m.m. Detta är den “psykologiska anarkismens” alternativ till politik och samhällsomvandling.

• Politiska strategier kräver politisk aktivism, dvs en altrustisk verksamhet (något man gör för den större saken, inte för sin personliga vinning). Individualiserade strategier baseras istället på aktivisters egennytta, vilket gör dem mer realistiska och mer i linje med frihetliga ideal. Inte bara tjänar människor på att befria sig själva, utan olika medel för att uppnå frihet kan skapas, marknadsföras och säljas till enskilda som vill befria sig själva. T.ex. kan entreprenörer ta betalt för att hjälpa människor att fasa ut sina ekonomiska verksamheter ur den statskontrollerade ekonomin, psykologer kan ta betalt för att hjälpa människor bli av med tendenser till frivillig underordning osv.

• Decentraliserade, individuella strategier kan på sikt leda till samhällelig förändring. Människor som lever “utanför systemet” kan utveckla fungerande anarkiska institutioner, som sedan kan utvidgas och introduceras på samhällelig nivå. Om de nuvarande systemet ska ersättas av något radikalt annorlunda, måste detta radikala alternativ vara mer än en utopi när det nuvarande systemet avskaffas. Det finns inget sätt att skapa icke-politiska institutioner inom ramen för politiska institutioner, alltså måste man skapa dem utanför de politiska ramarna, dvs i den undre världen.

Som jag hoppas är tydligt hänger alla dessa teser och argument ihop. Den röda tråden är orienteringen bort från den kollektiva, samhälleliga nivån till den individuella, psykologiska. Det kan tyckas att en sådan omorientering är väldigt naturlig att utforska för libertarianismen och anarkismen, som ju grundas på idéer om individualism, decentralisering etc. Om sådana värden är målet, varför ha teorier och strategier som kretsar kring kollektiva, centraliserade fenomen? Det är framför allt på detta sätt gängse libertarianism och anarkism kommer in i bilden och jag vill beröra dem i den mån de är nyttiga för att elaborera de idéer jag fokuserar på, t.ex. i den mån de idéer jag fokuserar på kritiserar dem. Men jag vill alltså inte säga något nytt om libertarianismen och anarkismen, utan det handlar om att lägga grunden för ett alternativt synsätt.

This is a version of a text I wrote in 2005, slightly edited and translated into English. It was part of an academic project which was later abandoned. Perhaps it can be given some amount of new life as I publish this outline. For reference, here is the unedited text in the original Swedish.

Two main strands of libertarianism can be distinguished. Firstly an economic one, which is focused on demonstrating the superiority of voluntary exchange over state intervention. The philosophical tendency of this type of libertarianism is utilitarian. Secondly, a philosophical one, which often emphatically rejects utilitarian ideas. Instead, this type of libertarianism revolves mainly around various concepts of rights and the non-aggression principle. The premise is often some flavor of natural law theory but thinkers vary in how explicitly they adopt this heritage.

A related third tendency has long led a somewhat obscure life in the shadows of the two mentioned above. If the first tradition is economic and the second philosophical, I would like to call the third one psychological or perhaps existential. Focus is not on utility or rights, but on autonomy and self-interest.

The foremost pioneer of the psychological, existential, autonomistic tradition of radical libertarian thought was Max Stirner in his book Der Einzige und sein Eigentum (1844). Stirner’s ideas are timeless but they were formulated in a cultural and philosophical context which is hard for most modern readers to grasp. Valuable avenues of future work include reconstructing a case for psychological anarchism from Der Einzige and present its core ideas in a relevant contemporary context.

We may also ask ourselves questions such as: How does psychological anarchism relate to libertarianism and anarcholiberalism? What are the strenghts and weaknesses of the respective traditions? Can psychological anarchism be developed into a modern alternative to economic and philosophical libertarianism? What could contemporary psychological anarchistic strategies be?

Some overarching comparisons:

• Established libertarian theories have trouble explaining why the world is not libertarian, a question that becomes secondary to the presentation of libertarianism as a superior idea. The question why the overwhelming majority of people accept what libertarians describe as outrageous oppression, remains largely unaddressed. In the psychological approach the question of voluntary servitude is central from the beginning, and primary in relation to questions about how societies should be organized. Stirner’s analysis of voluntary servitude revolves around a radical critique of ideology and internalized social control.
  

• Despite libertarian ideas being hostile to all common types of politics, almost all libertarian strategies are political. More and more libertarians and anarchists are beginning to realize the futility of attacking the whole of the oppressive order—but their political theories are not good foundations for other strategies than political ones. The psychological tradition on the other hand is fundamentally antipolitical and devises only radically non-political strategies. Liberation is liberation från internalized social control, ideology and voluntary servitude, and thus becomes a fundamentally psychological project and by necessity an individual self-liberation. Stirner’s discussion of this question revolves in part on an affirmation of insurrection, as in contrast to revolution.
  

• Libertarianism insists on a striclty negative conception of freedom, which is tightly bound up with the focus on politics. Psychological anarchism is based on a positive concept of freedom, which is closely bound up with the focus on psychology. True freedom can not be attained by liberating people from other people, but must be created by every individual for himself. Stirner’s positive conception of freedom is ownness, which is a form of autonomy and self-interestedness.
  

• Private property rights are central to libertarian thinking. Stirner rejects all concepts of property rights—but property or possession is very much central in his thinking, integrated in an analysis of power, freedom, autonomy and self-interest.
  

• The vision of a libertarian society can seem very utopian when one considers its psychological presuppositions, and libertarians must take seriously the objection that their ideas may presuppose a “libertarian man”, a psychological ideal that can seem unrealistic. By making a psychological analysis a central point and grounding libertarian ideas psychologically, this problem is taken seriously by thinkers in the psychological tradition and answered in a defense of a psychological ideal which indeed is very different from normal human psychology and psychological ideals.
  

• Psychological anarchism is founded neither on theories of society nor philosophical principles, but on the subjective situation of the individual. Therefore it is even more simple, coherent and intuitive than established libertarian theories. If nothing else, this may be a pragmatic or pedagogic point to take into consideration.
  

Libertarians will of course have many objections to psychological anarchism. A critique formulated already by Karl Marx, and one which will be echoed by many libertarians, is that Stirner’s ideas are too idealistic, that they overlook the very real nature of oppression. To consider the state not as a concrete machinery of oppression, but as an oppressive abstraction, can of course seem unrealistic. Furthermore, most libertarians would critizise the idea of non-political strategies and point to the risk that such strategies become harmless to oppressive systems as they strive for a psychological autonomy which is attainable without reshaping society.

The tension is most apparent between psychological anarchism and what I call philosophical libertarianism or anarchism. The former criticizes the latter and their premises are so different that it is doubtful that they could be conciliated. On the other hand, it seems to me that the anarcho-economic tradition is largely compatible with the anarcho-psychological. Simply put, the scope of the former begins where the scope of the latter ends, so these perspectives can likely complement each other—in an economic-psychological rather than political-philosophical libertarianism/anarchism.

Besides Stirner there are contributions to what I call a psychological libertarian tradition in the writings of Friedrich Nietzsche, Ayn Rand and Michel Foucault among others. Etienne de la Boetie can perhaps be seen as a precursor in some ways. In the literature on Stirner, two authors are worth special mention here. John Carroll has written about Stirner, Nietzsche and Dostojevsky as engaged in an anarchopsychological critique, and Saul Newman har written on parallells between Stirner and Foucault, whose thinking on power and freedom like that of Stirner is in search of a post-Kantian freedom. This connects with postanarchism, that is, moves to combine anarchism and poststructuralist thought.

In libertarian thinking there are certain tendencies that fits well with ideas like those of Stirner, not least concerning the question of non-political strategies, both from the perspective of individual self-liberation and from the perspective of building alternative institutions that can exist parallell with the state and with time outcompete it.

Psychological or existential anarchism has three major thrusts:

• Focus on voluntary servitude rather than what states do to their subjects in terms of coercion. Instead the central point is taken to be how the subjects keep themselves and each other in check. Authoritarian order depends on social control being internalized, so in an important sense people can not be controlled by others but only control and discipline themselves.

• Focus on psychological development. This follows from the first point since if the essential unfreedom is psychological, any liberation process would have to be psychological as well. One of the recurring ideas of psychological anarchism is that freedom requires leaving parts of conventional psychology behind and develop alternative modes of mental operation.

• Focus on individual and small-scale strategies rather than collective and societal ones. Rejection of changing societies, instigating revolutions etc—instead individuals are urged to liberate themselves psychologically and empower themselves. States are not to be defeated but rather circumvented.

These ideas found their original and inimitable expression with Stirner. Today they are perhaps most developed in a modern branch of the libertarian movement which abandons political work entirely in favor of building freedom in various practical ventures like private businesses as well as underground ones, aiming to create freedom for individuals and small groups, building an alternative economic sector and alternative economic institutions (e.g. private currencies) etc. There is clear traces of a similar perspective in the writings of Ayn Rand who parts ways with other libertarian thinkers on a number of issues and seems aligned with Stirner at times when other libertarians are not.

This line of thinking could become a coherent and comprehensive alternative to conventional libertarian ideas. At the very least, anyone interested in libertarian theory could benefit from dialog with related ideas in the psychological tendency. As far as I know there is no single text which present them in an integrated fashion which enables others to properly come to terms with them. I have thought about attempting to do this myself, having studied the relevant literature, written shorter texts etc for four or five years time.

To give some further sense of why I think something like this would be a fruitful endeavor, let me give some examples of how anarchopsychological lines of thinking seem to dominate corresponding ideas in conventional libertarian thought:

• What libertarians and anarchists actually oppose is not coercion but something which individuals choose voluntarily. To focus on negative freedom and the non-aggression principle is not entirely a mistake but it can lead to missing deeper points. In many important situations the problem is not A forcing B to do something but rather B choosing to obey A. Put differently, to a large extent the problem is not states punishing lawbreakers but people seeing it as their duty to be law-abiding.

• Conventional libertarianism is also all about psychology. A libertarian society would not be able to function if it consisted of the human beings we have today. In practice, libertarianism requires a different sort of psychology. Just like socialists eventually have to explain how to create a new socialist man, libertarians must explain how a new libertarian man could come to be. Some libertarians have chosen to bite this bullet, like Rand whose novels revolve around idealized heroes who are radically different in their way of operating. Stirner does it more explicitly, as does Celia Green.

• Political action has no prospects of success. Even if political strategies are successful, political/authoritarian structures will reemerge unless institutional change is accompanied by psychological change. On the other hand, if psychological change comes first, political institutions can be suspended as a consequence. By their very nature political processes strive to expand; using states to promote freedom is like using churches to promote atheism. Lovers of freedom tend to be individualists unwilling to sacrifice themselves for a collective cause as required by political action. Effective strategis involve participants being motivated by self-interest, such as political candidates who seek power and money. Such incentives are incompatible with the libertarian cause.

• It is possible to learn to live free in an unfree world. To a larger extent than most think, freedom is a matter of psychological strategies which allow individuals to have freedom despite being undermined by hostile parties in their environment. A vast number of methods exist to avoid paying taxes, circumvent state regulation and oversight etc. This is the anarchopsychological alternative to political action and societal change.

• Political strategies require political activism which is in general altruistic in nature. Individualized strategies are based on the self-interest of individual activists which makes the strategies more realistic and in line with libertarian values. Not only do individuals benefit from liberating themselves, various means of attaining freedom can be created, marketed and sold to individuals wanting to liberate themselves. For example, a consultant can charge customers to shift their economic activities out of the state-controlled economy, a psychologist can charge people to help them break patterns of voluntary servitude etc.

• Decentralized, individual strategies can lead to long-term societal change. People living “outside the system” can develop anarchical institutions which can later be expanded and introduced on a societal level. If the current system is to be replaced by something radically different, this radical alternative must be more than a utopia when the current system is dismantled. There is no way to create non-political institutions within the framework of political institutions, which means that they have to be created “underground”, i.e. outside the political framework.

Given that libertarianism and anarchism are founded on ideas about individualism and decentralization—it would only be natural to explore a more comprehensive shift from the collective, societal level to the individual, psychological. Why do individualists have theories and strategies oriented around collective, centralized phenomena?