Detta är ett utkast till en essä jag planerade att skriva hösten 2005. Projektet blev aldrig av, men jag ger det lite nytt liv genom att lägga upp utkastet här. Om du läser texten och tycker att den är intressant får du gärna höra av dig. Se även: Engelsk översättning.
Inom libertarianismen kan två huvudsakliga strömningar urskiljas. För det första en ekonomiskt orienterad strömning, som kretsar kring att visa att politisk styrning är sämre än de institutioner som skulle kunna finnas i ett fritt samhälle, dvs framför allt marknadsekonomiska. Den filosofiska tendensen hos tänkare i denna strömning är utilitaristisk. Den andra huvudsakliga strömningen är filosofiskt orienterad, och avvisar ofta utilitaristiska argument med emfas. Istället kretsar resonemangen vanligen kring rättigheter och principen om icke-aggression. Grunden för denna tradition är i allmänhet naturrättsligt tänkande i någon tappning, men olika tänkare är olika explicita i sitt anammande av detta arv.
I min uppsats vill jag undersöka vad jag uppfattar som en besläktad tredje strömning, som länge fört en marginaliserad tillvaro i skuggan av de två ovan nämnda. Om den första traditionen är ekonomisk och den andra filosofisk, skulle jag vilja kalla den tredje traditionen psykologisk eller möjligen existentiell. Fokus är inte på nytta eller rättigheter, utan på autonomi och egennyttighet.
Först och främst bland tänkare i den psykologiska, existentiella, autonomistiska traditionen av radikalt frihetligt tänkande är Max Stirner, och min uppsats tar avstamp i hans bok, Den ende och hans egendom (1844). Stirners idéer är tidslösa, och framstår än idag om något som oerhört futuristiska, men han förhåller sig i sin bok till ett kulturellt och filosofiskt sammanhang som inte har varit aktuellt på 150 år. Min första ambition är därför att rekonstruera ett case för psykologisk anarkism ur Den ende, och sätta in idéerna i ett relevant nutida sammanhang, nämligen libertariansk och anarkistisk teori.
Frågan är alltså hur den psykologiska anarkismen förhåller sig till libertarianska och anarkoliberala idéer. Vilka är de olika traditionernas styrkor och svagheter? Kan den psykologiska anarkismen utvecklas till ett modernt alternativ till den ekonomiska och filosofiska libertarianismen? Hur skulle en nutida psykologisk anarkistisk praxis se ut?
Några skisserade jämförelser:
De gängse libertarianska teorierna har problem med att förklara varför världen inte är libertariansk, en fråga som blir sekundär till framställningen av libertarianismen som en överlägsen idé. Frågan om varför människor accepterar det som av libertarianer utmålas som ett förtryck av enorma proportioner blir hängande i luften. I den psykologiska ansatsen är däremot frågan om frivillig underordning från början central, och primär i förhållande till frågor om hur samhället bör organiseras. Stirners analys av frivillig underordning kretsar kring en radikal kritik av ideologi och internaliserad social kontroll.
Trots att libertarianska idéer är kategoriskt fientliga till politik i alla gängse varianter, har så gott som alla libertarianska idébyggen inkluderat politiska strategier. Fler och fler libertarianer och anarkister har börjat inse hopplösheten i att angripa samhällsordningen som helhet, men deras politiska teorier ger inte en god grund för några andra strategier än politiska. Den psykologiska traditionen är däremot fundamentalt antipolitisk, och föreskriver enbart radikalt icke-politiska strategier. Befrielse handlar om att övervinna internaliserad social kontroll, ideologi och frivillig underordning, dvs blir ett i grunden psykologiskt projekt och med nödvändighet en individuell självbefrielse. Stirners diskussion av denna fråga kretsar bl.a. kring ett förkastande av revolutioner, till förmån för uppror.
Gängse libertarianism insisterar på en strikt negativ frihetsuppfattning, vilket hänger tätt samman med fokuset på politik, medan den psykologiska traditionen kretsar kring ett positivt frihetsbegrepp, som hänger tätt samman med dess psykologiska fokus. Verklig frihet kan inte uppnås genom att befria människor från andra människor, utan måste skapas av varje individ. Hos Stirner är det positiva frihetsbegreppet egenhet, som förenklat kan beskrivas som en viss form av autonomi och egennyttighet.
Den privata äganderätten är central i allt libertarianskt tänkande. Stirner förkastar alla begrepp om äganderätt, men ägande och egendom är oerhört centrala begrepp i hans tänkande, integrerade i en analys av makt, frihet, tänkande, autonomi och egennytta.
Visionen om ett libertarianskt samhälle kan framstå som mycket utopisk när man begrundar dess psykologiska förutsättningar, och libertarianer måste ta invändningen på allvar att deras idéer kanske förutsätter en “libertariansk människa”, ett psykologiskt ideal som kan framstå som orealistiskt. Genom att göra en psykologisk analys till kärnpunkt och grunda de frihetliga idéerna psykologiskt, tas detta problem på allvar av tänkare inom den psykologiska traditionen och besvaras genom ett försvar av ett psykologiskt ideal som förvisso avviker drastiskt från de gängse.
Den psykologiska anarkismen grundas vare sig på teorier om samhället eller filosofiska principer, utan på individens subjektiva situation. Därför är den betydligt mer enkel, koherent och intuitiv än gängse libertarianska teorier. Detta kan om inte annat vara en pragmatisk-pedagogisk poäng värd att överväga.
Libertarianer av olika slag kommer naturligtvis ha många invändningar mot den psykologiska autonomismen. En kritik som formulerades redan av Karl Marx, men som många libertarianer säkerligen skulle instämma i, är att Stirners idéer är för idealistiska, att de bortser från förtryckets konkreta natur. Att betrakta staten inte som ett konkret förtrycksmaskineri, utan som en förtryckande abstrakt idé, kan förstås tyckas verklighetsfrånvänt. Vidare skulle de flesta libertarianer förstås kritisera idén om icke-politiska strategier, och mena t.ex. att personliga strategier riskerar att bli ofarliga för det förtryckande systemet om de strävar efter en autonomi som är rent psykologisk och som kan uppnås utan att omdana samhället.
Konflikten är mest uppenbar mellan det jag kallar filosofisk och psykologisk libertarianism/anarkism. Den senare går till generalangrepp mot den förra, och de har så skilda premisser att det är svårt att se hur de skulle kunna förenas. Däremot tycks mig den anarkoekonomiska traditionen vara fullt förenlig med den anarkopsykologiska. Den förra tar i många avseenden vid där den senare slutar, så kanske kan dessa tankeströmningar komma att komplettera varandra på ett harmoniskt sätt i en ekonomisk-psykologisk snarare än politisk-filosofisk libertarianism/anarkism.
Förutom Stirner finns bidrag till det jag kallar för en psykologisk frihetlig tradition bl.a. hos Friedrich Nietzsche, Ayn Rand och Michel Foucault. Étienne de La Boétie kan eventuellt betraktas som en tidig föregångare. Litteraturen om Stirner fokuserar i allmänhet på kritiken av religion och moral, och är därför av begränsat intresse för mitt syfte. Dock finns i stirnerlitteraturen bl.a. John Carroll, som skrivit om Stirner, Nietzsche och Dostojevskij som utgörandes en anarkopsykologisk kritisk tradition, och Saul Newman som har skrivit om paralleller mellan Stirner och Foucault, vars tänkande kring makt och frihet liksom Stirners söker efter en postkantiansk frihet. Detta knyter an till postanarkistiska idéer, dvs försök att kombinera anarkism och poststrukturalism. Inom libertarianskt tänkande finns det vissa strömningar som passar väldigt väl ihop med idéer liknande Stirners, framför allt vad gäller frågan om icke-politiska strategier, både ur perspektivet individuell självbefrielse och vad gäller konstruerandet av alternativa institutioner som kan existera parallellt med staten och på sikt konkurrera ut den.
Ett sätt att uttrycka saken är att psykologisk eller existentiell anarkism har tre huvudpunkter:
För det första ett fokus på frivillig underordning. Fokus ligger inte på vad staten och andra auktoritetsinstitutioner gör med sina underlydande, t.ex. i form av tvång och hot om tvång. Istället anses det centrala vara hur de underlydande håller sig själva och varandra i schack. Den auktoritära ordningen är beroende av att social kontroll internaliseras, vilket innebär att människor inte kontrolleras av någon annan, utan kontrollerar och disciplinerar sig själva.
För det andra ett fokus på psykologisk utveckling. Detta följer av den första punkten, för om den väsentliga ofriheten är psykologisk, måste en eventuell befrielseprocess vara psykologisk. Kontentan av vad den existentiella eller psykologiska anarkismen lär, är att man för att bli fri måste lämna normal mänsklig psykologi bakom sig och utveckla ett annat sätt att fungera mentalt, ett annat sätt att använda sin hjärna.
För det tredje ett fokus på individuella och småskaliga strategier, snarare än kollektiva och samhälleliga. Man tar avstånd från samhällsomvandlig, revolutioner etc, och uppmanar istället individer att befria sig själva psykologiskt och bemäktiga sig själva på olika sätt. Staten ska inte bekämpas, den ska luras och kringgås.
Dessa idéer finns framför allt hos Stirner men även i den moderna förgrening av den libertarianska rörelsen som övergivit politiskt arbete till förmån för “freedombuilding”, olika typer av projekt, ofta underjordiska, för att skapa frihet för enskilda, bygga en alternativ ekonomisk sektor och alternativa ekonomiska institutioner (t.ex. privata valutor) m.m. Det finns även tydliga spår av ett liknande perspektiv hos Ayn Rand (som avviker från övriga libertarianska tänkare på vissa punkter, men har desto mer gemensamt med Stirner) och en rad andra frihetliga tänkare.
I uppsatsen vill jag försöka formulera denna sorts tänkande på ett sammanhållet och analytiskt sätt, och visa på att det utgör ett koherent alternativ till gängse libertarianska idéer och har en rad intressanta fördelar. Tänkta läsare är personer som sysslar med libertariansk och anarkistisk teori, många av vilka skulle tjäna på en dialog med de besläktade idéerna i den “psykologiska” strömningen. Jag tror att många libertarianer och anarkister skulle kunna vara intresserade av dessa idéer, om de bara kom i kontakt med dem, men så vitt jag vet finns det inte en enda text som presenterar dem på ett integrerat sätt. Den uppgift jag åtar mig i uppsatsen är därför att ge en sådan presentation, så att det blir möjligt för mig och andra att utveckla dem vidare på ett seriöst sätt.
Jag har tänkt på dessa frågor, studerat den relevanta litteraturen och skrivit kortare artiklar m.m. under fyra-fem års tid, så arbetet med uppsatsen består framför allt i att organisera information jag redan har i huvudet. Mitt eget intresse för dessa idéer härstammar ur de fördelar jag ser med dem jämfört med gängse radikalt frihetligt tänkande, men jag har själv ingen klar idé om deras slutgiltiga riktighet. Mitt syfte är därför inte i första hand att försvara dem, utan att presentera dem på ett bra sätt, så att de kan “komma med i matchen” och spela en roll i den ständigt pågående debatten om vilken variant av frihetligt tänkande som är den bästa. Det är alltså inte så enkelt som att min uppsats kretsar kring någon viss tes, som jag underbygger med vissa argument. Däremot kommer jag att presentera en rad teser och argument som framförts av andra, och även bidra med egna förbättringar och vidareutvecklingar av dessa idéer. Till exempel:
Det som libertarianer och anarkister motsätter sig är egentligen inte tvång, utan något som människor väljer frivilligt. Fokuset på sådant som icke-aggressionsprincipen är därför inte ett rent misstag, men det missar de djupare frågorna. Problemet är inte att A tvingar B till något, utan att B väljer att lyda A. Problemet är inte att staten straffar dem som bryter mot lagen, utan att människor ser det som sin plikt att lyda lagen. Libertarianers fokus på negativ frihet hänger samman med en för ytlig analys av ofrihet och missar därför poängen.
Libertarianismen handlar även i gängse tappningar om psykologi. Ett libertarianskt samhälle skulle inte fungera med de människor som lever idag, utan forutsäter en annan sorts psykologi. Precis som socialister måste ta tjuren vid hornen och förklara hur den socialistiska människan ska göras till en verklighet, måste libertarianer visa hur en libertariansk människa är möjlig. Vissa libertarianer har tagit detta på allvar, t.ex. Rand, vars böcker kretsar kring idealiserade hjältar, som skiljer sig drastiskt från andra i sitt sätt att fungera. Stirner gör det än mer uttryckligt, likaså Celia Green. (Jag ska inte i uppsatsen gå in på detaljer kring det psykologiska ideal dessa tänkare utvecklar, det är ett fascinerande ämne för en annan uppsats.)
Politiskt arbete har inga utsikter att lyckas. Några exempel på argument: 1. Även om politiska strategier lyckas, kommer de politiska/auktoritära strukturerna återuppstå om inte den institutionella förändringen åtföljts av en psykologisk förändring. (Å andra sidan, om den psykologiska förändringen sker först, upplöses de politiska institutionerna som en följd.) 2. Politiska processer är till sin natur sådana att de strävar efter expansion; att använda staten för att verka för frihet är som att använda kyrkan för att verka för ateism. 3. Frihetsälskare är individualister som inte är beredda att offra sig för en kollektiv sak på det sätt som politiskt arbete kräver. Effektiva strategier involverar aktörer som motiveras av egennytta, t.ex. politiska kandidater som vill ha makt och pengar. Sådana incitament är oförenliga med den frihetliga saken.
Det är möjligt att lära sig leva fritt i en ofri värld. Frihet handlar i högre utsträckning än de allra flesta förstår om “psykologisk frihet”, som låter en leva fritt trots extern ofrihet. En mängd metoder har utvecklas, och fler utvecklas hela tiden, för att undvika att betala skatt, kringgå statens register och kontrollsystem m.m. Detta är den “psykologiska anarkismens” alternativ till politik och samhällsomvandling.
Politiska strategier kräver politisk aktivism, dvs en altrustisk verksamhet (något man gör för den större saken, inte för sin personliga vinning). Individualiserade strategier baseras istället på aktivisters egennytta, vilket gör dem mer realistiska och mer i linje med frihetliga ideal. Inte bara tjänar människor på att befria sig själva, utan olika medel för att uppnå frihet kan skapas, marknadsföras och säljas till enskilda som vill befria sig själva. T.ex. kan entreprenörer ta betalt för att hjälpa människor att fasa ut sina ekonomiska verksamheter ur den statskontrollerade ekonomin, psykologer kan ta betalt för att hjälpa människor bli av med tendenser till frivillig underordning osv.
Decentraliserade, individuella strategier kan på sikt leda till samhällelig förändring. Människor som lever “utanför systemet” kan utveckla fungerande anarkiska institutioner, som sedan kan utvidgas och introduceras på samhällelig nivå. Om de nuvarande systemet ska ersättas av något radikalt annorlunda, måste detta radikala alternativ vara mer än en utopi när det nuvarande systemet avskaffas. Det finns inget sätt att skapa icke-politiska institutioner inom ramen för politiska institutioner, alltså måste man skapa dem utanför de politiska ramarna, dvs i den undre världen.
Som jag hoppas är tydligt hänger alla dessa teser och argument ihop. Den röda tråden är orienteringen bort från den kollektiva, samhälleliga nivån till den individuella, psykologiska. Det kan tyckas att en sådan omorientering är väldigt naturlig att utforska för libertarianismen och anarkismen, som ju grundas på idéer om individualism, decentralisering etc. Om sådana värden är målet, varför ha teorier och strategier som kretsar kring kollektiva, centraliserade fenomen? Det är framför allt på detta sätt gängse libertarianism och anarkism kommer in i bilden och jag vill beröra dem i den mån de är nyttiga för att elaborera de idéer jag fokuserar på, t.ex. i den mån de idéer jag fokuserar på kritiserar dem. Men jag vill alltså inte säga något nytt om libertarianismen och anarkismen, utan det handlar om att lägga grunden för ett alternativt synsätt.