IS4WCN 2013

This is a travel report I sent to a private mailing list after attending the 2013 International Summit for Wireless Community Networks in Berlin.

Jag har begränsat med tid att skriva, så här kommer några slumpmässiga reflektioner:

  • Konferensen hölls på c-base i Berlin, vilket är ett otroligt coolt ställe. Om ni inte känner till det bör ni googla. Sedan jag kom hem har jag inte kunnat släppa tanken på att jag vill skapa en ny plats i Stockholm... Vi kommer nog aldrig att kunna skapa något i Sverige som liknar c-base, men vi skulle kunna ta både ett och två blad ur deras bok...
  • Deltagarna på konferensen var extremt trevliga, öppna, ödmjuka typer. Alla var generösa med sin tid och när jag t.ex. nämnde för någon att jag ville prata med folk från Aten, kom någon helt annan fram en timme senare och presenterade två greker. Jag är van att hänga på programmeringskonferenser och i någon mån politiska konferenser, så för mig har kanske ett visst mått av asociala beteenden blivit normala. Det var hur som helst en mycket trevlig upplevelse i Berlin och jag knöt många intressanta kontakter.
  • Det finns massor av stora meshnätverk runt om i världen. Jag blev förvånad över hur många det var som jag aldrig hittat i mina försök att göra research. Det finns både stor spridning i vilken teknik folk använder, och anmärkningsvärda likheter. Folk använder t.ex. ganska olika sorters hårdvara, routingprotokoll osv, men tjänsterna som möter slutanvändare är ganska lika.
  • De flesta nätverksprojekt står inför ett dilemma när wifi-uppkopplingar plötsligt är väldigt tillgängliga. Normala svenskar har ju obegränsat 3G-internet i sina telefoner, och ofta dessutom tillgång bra wifi-nät på offentliga platser osv. Så dessa projekt som marknadsfört sig som leverantörer av internetuppkoppling kan plötsligt se överflödiga ut. Folk pratade väldigt mycket om hur man kan få människor att stanna kvar på communitynäten, men det slog mig att man nästan aldrig pratade om varför man ville hålla kvar folk.  För mig som vill bygga meshnät som ett försök till politiskt självförsvar, framstår städer som Aten, Barcelona och Bogota som extremt lyckligt lottade i det att de redan har en parallell infrastruktur på plats. Jag undrar om de här nätverken kan ges nytt liv med ett mer aktivistiskt syfte.
  • Det är ofta mer intressant att lära sig om projekt i utvecklingsländer. Deras lösningar är lo-tech, billiga, flexibla, robusta och ofta mindre ideologiska, helt enkelt för att det krävs. Snackade ganska mycket med en person från Kamerun vars internetuppkoppling var 10 b/s (sic!). Vissa av projekten från rikare länder verkar vara mer fluff och lägger energi på t.ex. att migrera från den ena hipsterteknologin till den andra (byte från MongoDB till CouchDB diskuterades).
  • Jag är inte längre lika intresserad av att installera OpenWRT på commodity-routrar. Var på en workshop med en snubbe från Bogota som visade hur man kunde sätta upp en extremt flexibel meshnod på en Raspberry Pi med wifi-anten, minimal Debian-installation och några enstaka normala unixdemoner för OLSR-routing, DHCP-server osv. Ett exempel han visade var att med några knapptryckningar installera en Mumble-server som vi fick testa att VoIPa genom. Såklart busenkelt att köra webserver eller precis vad som helst. Och det finns bättre/billigare mikroarkitekturer än Raspberry Pi, och jag tänkte börja experimentera med några sådana.
  • De flesta projekt verkar använda en splashscreen, lite som när man surfar på hotell-wifi, men med de två alternativen "Lokala tjänster" respektive "Internet". Om man gör en sådan splashscreen bra kan den räcka som det enda standardiserade gränssnitt man behöver. Tänker att det vore en smal sak att baka in service discovery (via OLSR-lagret) och visa direkt på splashen vilka tjänster som finns på närliggande noder. Mycket mer än så behöver man inte.
  • Har inte direkt kommit på något som känns som en killer app, men tror fortfarande att grundläggande kommunikation är vad jag personligen vill försöka utveckla till att börja med. Textmeddelanden, t.ex. genom Bitmessage, VoIP-tjänster, fildelning. Det man egentligen vill är att hitta saker som inte går att göra på vanliga internet, men som går på ett lokalt nätverk, men trots alla smarta kreativa personer på konferenser fanns det förvånansvärt få idéer i den riktningen.
  • Träffade Amelia Andersdotter för första gången och kan konstatera att hon är en av de coolaste människor jag någonsin träffat. Djupt imponerad av hennes intelligens, fokus och insikter. Sverige har aldrig haft en folkvald politiker av hennes kaliber och jag hoppas jag kan hitta något sätt att supporta henne, t.ex. i valrörelsen nästa år.

Own your mail

Most people use email addresses under domain names owned by their mail hosting provider, e.g. gmail.com or hotmail.com. This makes it very easy for providers to revoke access to personal mail accounts. For one thing, all the archived mail will be inaccessible if the user has not taken care to make an independent backup. More importantly, the user can be denied access to all future incoming mail. At any point such a provider has the capacity to intercept messages, impersonate the user etc.

This is no way to manage such important personal tools as ones email addresses!

Fortunately, it is easy to solve the problem:

  1. Register your own domain name and use it for your personal mail account. Most email providers (e.g. Google) will provide this as a free add-on service, i.e. you can continue to use the Gmail web interface or whatever. Now, if Google suspends your account, you can simply point your domain to another provider and immediately start recieving your mail through them.
  2. Have backups of your mail history. The easiest way to achieve this is probably to set a normal desktop mail client to store all messages locally. There are also several tools for exporting mail data from e.g. Gmail. Now, if Google shuts your mail down, not only can you continue to use the same email address, you will also have access to  your mail archive.
  3. Use cryptography to sign and encrypt messages as often as possible. Encryption takes away the ability of the mail provider to read the contents of messages sent through and stored on their servers. Signing removes the ability of external parties to impersonate you after taking control of your mail account. (This assumes, of course, that your private key remains private.)

Why you should encrypt your mail

By default, email messages are sent in cleartext over the Internet. A common analogy is that an email is like a postcard - anyone who handles it along the way from sender to recipient can read the entire message. In comparison, encrypting your messages is like putting them in an envelope. But here the analogy suffers, because the digital envelope of encryption is so strong that, as far as we know, even the NSA can not force it open.

For this reason, strong encryption is a threat to government power and it is very likely that governments will sooner or later try to prohibit it. They will not outright ban the use of encryption, but rather require that people who use encryption provide their decryption keys when asked by the government. This is already the case in several jurisdictions.

When we come to this particular point in the expansion of tyrannical power, developments might turn on the number of people who have adopted encryption as a daily routine. If encryption is still a fringe phenomenon, there will not be enough voices to avert government abuse. On the other hand, it is possible that if a large enough segment of a population is using encryption, it might be difficult for politicians to push an anti-encryption agenda. In any case, if millions of people are habitually sending encrypted messages, it will be much more difficult to target them systematically.

So even if you currently are not concerned about your personal privacy (although you definitely should be), you should still use encryption and encourage others to use it. If many of us do, it might provide a bulwark against state suppression of private communication. In any case, it will strengthen the capacity of the general population to resist further power-grabs by the cleptocratic elites.

Fascism

När Barack Obama nyligen besökte Stockholm var jag och några vänner ute och demonstrerade. Innan vi gick till första demon la jag upp bilder av våra nygjorda plakat på Facebook, vilket ledde till en sur kommentar om att det var osakligt att, som på ett av våra plakat, koppla ihop Obama med ordet "fascism". Vad som följer är en längre kommentar som jag gjorde på Facebook vid tillfället.

Jag tycker inte att "fascim" är ett idealiskt ord i sammanhanget, men det är på många sätt det minst dåliga ord jag känner till. I väntan på att ett nytt ord etableras för att beskriva den samtida formen av auktoritärt styre får vi försöka göra det bästa av det språk vi har. Här är några av de paralleller jag ser mellan dagens USA och den historiska fascimen (det mesta gäller även Europa och resten av världen, eftersom alla vill vara med och sjunga tidens melodi):

  • Landet styrs av en totalitär och korporativistisk elit. Stora företags intressen betraktas som oupplösliga från samhällets intressen (too big to fail). Staten får en allt starkare roll samtidigt som individer och familjer nedvärderas och betraktas som ointressanta eller farliga.
  • Den nuvarande ledaren valdes på ett populistiskt program med hjälp av spektakulära och noggrant regisserade massmöten där ledaren höll långa tal. Den intensiva personkulten används nu aktivt för att kringgå den gängse processen för lagstiftning och domstolar, för att istället regera genom dekret.
  • Det finns i den nuvarande regimen ett utpräglat motstånd mot traditioner, etablerade institutioner och ickeplanerad samhällsutveckling. Liksom i historiska fascistiska samhällen är målet att eliten ska genomdriva byggandet av ett nytt samhälle på sekulär grund, som om från ett blankt blad.
  • Nationalism och militarism, två grundläggande kännetecken för fascism, är på sätt och viss inbyggda i den amerikanska kulturen och ingen president tvekar att spela på detta i sin retorik. Dagens USA är världshistoriska mästare i imperialism och startar hela tiden nya krig för att söndra och härska.
  • Journalister och forskare har historiskt varit en motpol mot maktutövning och indoktrinering men har nu gått i full symbios med staten. Universitet och massmedier sysslar allt mer öppet och ohämmat med att producera och distribuera propaganda.

En skillnad jag kan se mellan det moderna systemet och klassisk fascism är att det moderna inte betonar ultranationalism, etnocentrism och xenofobi på samma sätt som det klassiska. Kanske har vi nu att göra med en mer universalistisk auktoritär ideologi. En annan skillnad är att vi inte längre har massrörelser som man hade i Italien och Tyskland, vilket möjligen gör den moderna fascismen värre än den historiska, eftersom dess elit är mer insulär och har större spelrum för toppstyrning.

Här är bilden som ledde till diskussionen från vilken det ovanstående är ett utdrag:

Negativ eller positiv frihet?

Bland frihetliga människor på högerkanten anses det som regel viktigt att använda sig av ett strikt negativt frihetsbegrepp. Politiska resonemang grundas oftare än inte i resonemang om rättigheter, vilket alltid förstås som negativa rättigheter.

Härom helgen var jag på Frihetsfrontens årliga sommarseminarium. I pausen efter att vi lyssnat på Lars Trägårdh pratade jag med en vän som uttryckte irritation över att folk använder ordet frihet för att betyda andra saker än politisk frihet, negativa rättigheter osv. "Jag vet inte vad det där andra de pratar om är", sa hon, "men det är inte frihet." Jag sa att jag tror att det där andra nog är vad jag och många fler menar med frihet. Den faktiskt existerande friheten, att möjliggöra vilken är själva syftet med "politisk frihet".

För i min bok är frihet i allra högsta grad ett positivt begrepp. Det är inget man har eller får t.ex. genom att man befinner sig på ett visst territorium där en stat anger vissa regler. Frihet är något som varje människa måste skapa för sig själv, och graden av frihet varierar mellan individer och över tid. Man kan förmodligen varken vara helt fri eller helt ofri, men det är en enorm skillnad på att vara närmare den ena respektive den andra extremen.

Vad är då frihet? Här är en enkel definition som jag gillar: Frihet är att göra det man vill. Till att börja med måste man alltså ta reda på vad det är man egentligen vill (de flesta människor har ingen aning), sedan måste man ha modet att göra det, oavsett vad andra människor kan tänkas tycka om saken (de flesta människor kommer sällan eller aldrig över den tröskeln). Därefter är man fri i den utsträckning man faktiskt gör det man innerst vill.

För varje år som gått i mer än tio år har jag upplevt ett tilltagande skiftning i samtalsämnen på sommarseminarierna. Det är färre diskussioner om politik, fler om konsten att leva fritt och väl. Istället för att samma gamla filosofiska problem ältas, lär folk varandra nya smarta sätt att göra intressanta saker. Efter sådana samtal är man tack vare den nya informationen mer fri och kan göra saker som man inte kunde tidigare. Det börjar skönjas en stark gemensam ambition att hjälpa varandra att leva friare - en välkommen utveckling jämfört med det eviga politiska käbblet som historiskt har varit mer tongivande.

93 93/93

Bolagsskatten och Richard Stallman

Richard Stallman presenterar ett förslag på hur vi kan komma till rätta med ett samhällsproblem:

Fixing 'too-big-to-fail'

Den grundläggande tanken tycker jag är det mest intressanta - enkel men genialisk - beskatta företag baserat på deras omsättning istället för deras vinst. (Möjligen säger det något om min bristande politisk-ekonomiska allmänbildning att jag inte kände till denna idé sedan tidigare.)

Det finns vissa uppenbara problem med att beskatta vinster:

  • Framgångsrika företag bestraffas, mindre framgångsrika belönas.
  • Det är ofta enkelt att undvika formell vinst genom ändamålsenlig bokföring.

Eftersom det är mycket svårare att dölja omsättning än vinst blir det med en omsättningsskatt svårare att kringgå beskattning med kreativ bokföring. Incitamenten blir samtidigt mycket sundare - den som gör bra ifrån sig och genererar en stor vinst får återinvestera den och göra mer bra saker.

Givet att bolagsskatten 2011 drog in 110 miljarder och att näringslivet samma år hade en nettoomsättning på 7180 miljarder (siffror från ekonomifakta.se), skulle bolagsskatten kunna ersättas av en generell omsättningsskatt på ca 1,5%.

Jag har räknat på skillnaden för mitt lilla företag, och för oss hade det definitivt varit mer gynnsamt.

Stallman förespråkar en mer radikal variant: Omsättningsskatten ska vara progressiv, så att procentsatsen ökar med företagets storlek. Tanken är att små företag får en konkurrensfördel (kanske helt skattebefriade) samtidigt som stora företag kan välja att minska sin skattebörda genom att dela upp sig i flera mindre företag. På flera fronter skapas incitament för näringslivet att vara mer decentraliserat och det blir svårare för stora företag att dominera både marknader och politiska processer.

Detta är en fråga som tvingar mig att fundera lite extra. Jag vet vilka mina värderingar är, men i det här fallet vet jag inte vart de leder mig. Det är i mina ögon en styggelse att staten över huvud taget lägger sig i hur företag organiserar sin verksamhet. Men å andra sidan är stora företag problematiska av ungefär samma skäl som stora stater är problematiska. Om det var möjligt att trappa ner det statliga stödet till stora företag, och gradvis se dem ersättas av många fler och mycket mindre företag - det vore en av de enskilt bästa samhällsutvecklingar jag över huvud taget kan tänka mig!

Jag tror inte att det är realistiskt att införa en skatt av den typ Stallman beskriver, med tanke på alla tunga intressenter som skulle motsätta sig det. Men om det var möjligt kanske det vore något så udda som en progressiv skatt jag kunde gilla.

Psykologisk anarkism

Detta är ett utkast till en essä jag planerade att skriva hösten 2005. Projektet blev aldrig av, men jag ger det lite nytt liv genom att lägga upp utkastet här. Om du läser texten och tycker att den är intressant får du gärna höra av dig. Engelsk översättning pågår.

Inom libertarianismen kan två huvudsakliga strömningar urskiljas. För det första enekonomiskt orienterad strömning, som kretsar kring att visa att politisk styrning är sämre än de institutioner som skulle kunna finnas i ett fritt samhälle, dvs framför allt marknadsekonomiska. Den filosofiska tendensen hos tänkare i denna strömning är utilitaristisk. Den andra huvudsakliga strömningen är filosofiskt orienterad, och avvisar ofta utilitaristiska argument med emfas. Istället kretsar resonemangen vanligen kring rättigheter och principen om icke-aggression. Grunden för denna tradition är i allmänhet naturrättsligt tänkande i någon tappning, men olika tänkare är olika explicita i sitt anammande av detta arv.

I min uppsats vill jag undersöka vad jag uppfattar som en besläktad tredje strömning, som länge fört en marginaliserad tillvaro i skuggan av de två ovan nämnda. Om den första traditionen är ekonomisk och den andra filosofisk, skulle jag vilja kalla den tredje traditionen psykologisk eller möjligen existentiell. Fokus är inte på nytta eller rättigheter, utan på autonomi och egennyttighet.

Först och främst bland tänkare i den psykologiska, existentiella, autonomistiska traditionen av radikalt frihetligt tänkande är Max Stirner, och min uppsats tar avstamp i hans bok, Den ende och hans egendom (1844). Stirners idéer är tidslösa, och framstår än idag om något som oerhört futuristiska, men han förhåller sig i sin bok till ett kulturellt och filosofiskt sammanhang som inte har varit aktuellt på 150 år. Min första ambition är därför att rekonstruera ett case för psykologisk anarkism ur Den ende, och sätta in idéerna i ett relevant nutida sammanhang, nämligen libertariansk och anarkistisk teori.

Frågan är alltså hur den psykologiska anarkismen förhåller sig till libertarianska och anarkoliberala idéer. Vilka är de olika traditionernas styrkor och svagheter? Kan den psykologiska anarkismen utvecklas till ett modernt alternativ till den ekonomiska och filosofiska libertarianismen? Hur skulle en nutida psykologisk anarkistisk praxis se ut?

Några skisserade jämförelser:

  • De gängse libertarianska teorierna har problem med att förklara varför världen inte är libertariansk, en fråga som blir sekundär till framställningen av libertarianismen som en överlägsen idé. Frågan om varför människor accepterar det som av libertarianer utmålas som ett förtryck av enorma proportioner blir hängande i luften. I den psykologiska ansatsen är däremot frågan om frivillig underordning från början central, och primär i förhållande till frågor om hur samhället bör organiseras. Stirners analys av frivillig underordning kretsar kring en radikal kritik av ideologi och internaliserad social kontroll.

  • Trots att libertarianska idéer är kategoriskt fientliga till politik i alla gängse varianter, har så gott som alla libertarianska idébyggen inkluderat politiska strategier. Fler och fler libertarianer och anarkister har börjat inse hopplösheten i att angripa samhällsordningen som helhet, men deras politiska teorier ger inte en god grund för några andra strategier än politiska. Den psykologiska traditionen är däremot fundamentalt antipolitisk, och föreskriver enbart radikalt icke-politiska strategier. Befrielse handlar om att övervinna internaliserad social kontroll, ideologi och frivillig underordning, dvs blir ett i grunden psykologiskt projekt och med nödvändighet en individuell självbefrielse. Stirners diskussion av denna fråga kretsar bl.a. kring ett förkastande av revolutioner, till förmån för uppror.

  • Gängse libertarianism insisterar på en strikt negativ frihetsuppfattning, vilket hänger tätt samman med fokuset på politik, medan den psykologiska traditionen kretsar kring ett positivt frihetsbegrepp, som hänger tätt samman med dess psykologiska fokus. Verklig frihet kan inte uppnås genom att befria människor från andra människor, utan måste skapas av varje individ. Hos Stirner är det positiva frihetsbegreppet egenhet, som förenklat kan beskrivas som en viss form av autonomi och egennyttighet.

  • Den privata äganderätten är central i allt libertarianskt tänkande. Stirner förkastar alla begrepp om äganderätt, men ägande och egendom är oerhört centrala begrepp i hans tänkande, integrerade i en analys av makt, frihet, tänkande, autonomi och egennytta.

  • Visionen om ett libertarianskt samhälle kan framstå som mycket utopisk när man begrundar dess psykologiska förutsättningar, och libertarianer måste ta invändningen på allvar att deras idéer kanske förutsätter en “libertariansk människa”, ett psykologiskt ideal som kan framstå som orealistiskt. Genom att göra en psykologisk analys till kärnpunkt och grunda de frihetliga idéerna psykologiskt, tas detta problem på allvar av tänkare inom den psykologiska traditionen och besvaras genom ett försvar av ett psykologiskt ideal som förvisso avviker drastiskt från de gängse.

  • Den psykologiska anarkismen grundas vare sig på teorier om samhället eller filosofiska principer, utan på individens subjektiva situation. Därför är den betydligt mer enkel, koherent och intuitiv än gängse libertarianska teorier. Detta kan om inte annat vara en pragmatisk-pedagogisk poäng värd att överväga.

Libertarianer av olika slag kommer naturligtvis ha många invändningar mot den psykologiska autonomismen. En kritik som formulerades redan av Karl Marx, men som många libertarianer säkerligen skulle instämma i, är att Stirners idéer är för idealistiska, att de bortser från förtryckets konkreta natur. Att betrakta staten inte som ett konkret förtrycksmaskineri, utan som en förtryckande abstrakt idé, kan förstås tyckas verklighetsfrånvänt. Vidare skulle de flesta libertarianer förstås kritisera idén om icke-politiska strategier, och mena t.ex. att personliga strategier riskerar att bli ofarliga för det förtryckande systemet om de strävar efter en autonomi som är rent psykologisk och som kan uppnås utan att omdana samhället.

Konflikten är mest uppenbar mellan det jag kallar filosofisk och psykologisk libertarianism/anarkism. Den senare går till generalangrepp mot den förra, och de har så skilda premisser att det är svårt att se hur de skulle kunna förenas. Däremot tycks mig den anarkoekonomiska traditionen vara fullt förenlig med den anarkopsykologiska. Den förra tar i många avseenden vid där den senare slutar, så kanske kan dessa tankeströmningar komma att komplettera varandra på ett harmoniskt sätt i en ekonomisk-psykologisk snarare än politisk-filosofisk libertarianism/anarkism.

Förutom Stirner finns bidrag till det jag kallar för en psykologisk frihetlig tradition bl.a. hos Friedrich Nietzsche, Ayn Rand och Michel Foucault. Étienne de La Boétie kan eventuellt betraktas som en tidig föregångare. Litteraturen om Stirner fokuserar i allmänhet på kritiken av religion och moral, och är därför av begränsat intresse för mitt syfte. Dock finns i stirnerlitteraturen bl.a. John Carroll, som skrivit om Stirner, Nietzsche och Dostojevskij som utgörandes en anarkopsykologisk kritisk tradition, och Saul Newman som har skrivit om paralleller mellan Stirner och Foucault, vars tänkande kring makt och frihet liksom Stirners söker efter en postkantiansk frihet. Detta knyter an till postanarkistiska idéer, dvs försök att kombinera anarkism och poststrukturalism. Inom libertarianskt tänkande finns det vissa strömningar som passar väldigt väl ihop med idéer liknande Stirners, framför allt vad gäller frågan om icke-politiska strategier, både ur perspektivet individuell självbefrielse och vad gäller konstruerandet av alternativa institutioner som kan existera parallellt med staten och på sikt konkurrera ut den.

Ett sätt att uttrycka saken är att psykologisk eller existentiell anarkism har tre huvudpunkter:

  • För det första ett fokus på frivillig underordning. Fokus ligger inte på vad staten och andra auktoritetsinstitutioner gör med sina underlydande, t.ex. i form av tvång och hot om tvång. Istället anses det centrala vara hur de underlydande håller sig själva och varandra i schack. Den auktoritära ordningen är beroende av att social kontroll internaliseras, vilket innebär att människor inte kontrolleras av någon annan, utan kontrollerar och disciplinerar sig själva.

  • För det andra ett fokus på psykologisk utveckling. Detta följer av den första punkten, för om den väsentliga ofriheten är psykologisk, måste en eventuell befrielseprocess vara psykologisk. Kontentan av vad den existentiella eller psykologiska anarkismen lär, är att man för att bli fri måste lämna normal mänsklig psykologi bakom sig och utveckla ett annat sätt att fungera mentalt, ett annat sätt att använda sin hjärna.

  • För det tredje ett fokus på individuella och småskaliga strategier, snarare än kollektiva och samhälleliga. Man tar avstånd från samhällsomvandlig, revolutioner etc, och uppmanar istället individer att befria sig själva psykologiskt och bemäktiga sig själva på olika sätt. Staten ska inte bekämpas, den ska luras och kringgås.

Dessa idéer finns framför allt hos Stirner men även i den moderna förgrening av den libertarianska rörelsen som övergivit politiskt arbete till förmån för “freedombuilding”, olika typer av projekt, ofta underjordiska, för att skapa frihet för enskilda, bygga en alternativ ekonomisk sektor och alternativa ekonomiska institutioner (t.ex. privata valutor) m.m. Det finns även tydliga spår av ett liknande perspektiv hos Ayn Rand (som avviker från övriga libertarianska tänkare på vissa punkter, men har desto mer gemensamt med Stirner) och en rad andra frihetliga tänkare.

I uppsatsen vill jag försöka formulera denna sorts tänkande på ett sammanhållet och analytiskt sätt, och visa på att det utgör ett koherent alternativ till gängse libertarianska idéer och har en rad intressanta fördelar. Tänkta läsare är personer som sysslar med libertariansk och anarkistisk teori, många av vilka skulle tjäna på en dialog med de besläktade idéerna i den “psykologiska” strömningen. Jag tror att många libertarianer och anarkister skulle kunna vara intresserade av dessa idéer, om de bara kom i kontakt med dem, men så vitt jag vet finns det inte en enda text som presenterar dem på ett integrerat sätt. Den uppgift jag åtar mig i uppsatsen är därför att ge en sådan presentation, så att det blir möjligt för mig och andra att utveckla dem vidare på ett seriöst sätt.

Jag har tänkt på dessa frågor, studerat den relevanta litteraturen och skrivit kortare artiklar m.m. under fyra-fem års tid, så arbetet med uppsatsen består framför allt i att organisera information jag redan har i huvudet. Mitt eget intresse för dessa idéer härstammar ur de fördelar jag ser med dem jämfört med gängse radikalt frihetligt tänkande, men jag har själv ingen klar idé om deras slutgiltiga riktighet. Mitt syfte är därför inte i första hand att försvara dem, utan att presentera dem på ett bra sätt, så att de kan “komma med i matchen” och spela en roll i den ständigt pågående debatten om vilken variant av frihetligt tänkande som är den bästa. Det är alltså inte så enkelt som att min uppsats kretsar kring någon viss tes, som jag underbygger med vissa argument. Däremot kommer jag att presentera en rad teser och argument som framförts av andra, och även bidra med egna förbättringar och vidareutvecklingar av dessa idéer. Till exempel:

  • Det som libertarianer och anarkister motsätter sig är egentligen inte tvång, utan något som människor väljer frivilligt. Fokuset på sådant som icke-aggressionsprincipen är därför inte ett rent misstag, men det missar de djupare frågorna. Problemet är inte att A tvingar B till något, utan att B väljer att lyda A. Problemet är inte att staten straffar dem som bryter mot lagen, utan att människor ser det som sin plikt att lyda lagen. Libertarianers fokus på negativ frihet hänger samman med en för ytlig analys av ofrihet och missar därför poängen.

  • Libertarianismen handlar även i gängse tappningar om psykologi. Ett libertarianskt samhälle skulle inte fungera med de människor som lever idag, utan forutsäter en annan sorts psykologi. Precis som socialister måste ta tjuren vid hornen och förklara hur den socialistiska människan ska göras till en verklighet, måste libertarianer visa hur en libertariansk människa är möjlig. Vissa libertarianer har tagit detta på allvar, t.ex. Rand, vars böcker kretsar kring idealiserade hjältar, som skiljer sig drastiskt från andra i sitt sätt att fungera. Stirner gör det än mer uttryckligt, likaså Celia Green. (Jag ska inte i uppsatsen gå in på detaljer kring det psykologiska ideal dessa tänkare utvecklar, det är ett fascinerande ämne för en annan uppsats.)

  • Politiskt arbete har inga utsikter att lyckas. Några exempel på argument: 1. Även om politiska strategier lyckas, kommer de politiska/auktoritära strukturerna återuppstå om inte den institutionella förändringen åtföljts av en psykologisk förändring. (Å andra sidan, om den psykologiska förändringen sker först, upplöses de politiska institutionerna som en följd.) 2. Politiska processer är till sin natur sådana att de strävar efter expansion; att använda staten för att verka för frihet är som att använda kyrkan för att verka för ateism. 3. Frihetsälskare är individualister som inte är beredda att offra sig för en kollektiv sak på det sätt som politiskt arbete kräver. Effektiva strategier involverar aktörer som motiveras av egennytta, t.ex. politiska kandidater som vill ha makt och pengar. Sådana incitament är oförenliga med den frihetliga saken.

  • Det är möjligt att lära sig leva fritt i en ofri värld. Frihet handlar i högre utsträckning än de allra flesta förstår om “psykologisk frihet”, som låter en leva fritt trots extern ofrihet. En mängd metoder har utvecklas, och fler utvecklas hela tiden, för att undvika att betala skatt, kringgå statens register och kontrollsystem m.m. Detta är den “psykologiska anarkismens” alternativ till politik och samhällsomvandling.

  • Politiska strategier kräver politisk aktivism, dvs en altrustisk verksamhet (något man gör för den större saken, inte för sin personliga vinning). Individualiserade strategier baseras istället på aktivisters egennytta, vilket gör dem mer realistiska och mer i linje med frihetliga ideal. Inte bara tjänar människor på att befria sig själva, utan olika medel för att uppnå frihet kan skapas, marknadsföras och säljas till enskilda som vill befria sig själva. T.ex. kan entreprenörer ta betalt för att hjälpa människor att fasa ut sina ekonomiska verksamheter ur den statskontrollerade ekonomin, psykologer kan ta betalt för att hjälpa människor bli av med tendenser till frivillig underordning osv.

  • Decentraliserade, individuella strategier kan på sikt leda till samhällelig förändring. Människor som lever “utanför systemet” kan utveckla fungerande anarkiska institutioner, som sedan kan utvidgas och introduceras på samhällelig nivå. Om de nuvarande systemet ska ersättas av något radikalt annorlunda, måste detta radikala alternativ vara mer än en utopi när det nuvarande systemet avskaffas. Det finns inget sätt att skapa icke-politiska institutioner inom ramen för politiska institutioner, alltså måste man skapa dem utanför de politiska ramarna, dvs i den undre världen.

Som jag hoppas är tydligt hänger alla dessa teser och argument ihop. Den röda tråden är orienteringen bort från den kollektiva, samhälleliga nivån till den individuella, psykologiska. Det kan tyckas att en sådan omorientering är väldigt naturlig att utforska för libertarianismen och anarkismen, som ju grundas på idéer om individualism, decentralisering etc. Om sådana värden är målet, varför ha teorier och strategier som kretsar kring kollektiva, centraliserade fenomen? Det är framför allt på detta sätt gängse libertarianism och anarkism kommer in i bilden och jag vill beröra dem i den mån de är nyttiga för att elaborera de idéer jag fokuserar på, t.ex. i den mån de idéer jag fokuserar på kritiserar dem. Men jag vill alltså inte säga något nytt om libertarianismen och anarkismen, utan det handlar om att lägga grunden för ett alternativt synsätt.

Psychological anarchism

This is an outline of an essay I planned to write back in 2005. The project was put on hold, but I’ll give it some new life by publishing the outline here. In time, I will try to translate it, bit by bit, from the original Swedish.

Two main strands of libertarianism can be distinguished. Firstly an economic one, which is oriented around demonstration the superiority of institutions based on voluntary exchange over state intervention. The philosophical tendency of this type of libertarianism is utilitarian. Secondly, a philosophical one, which often [avvisar] utilitarian ideas with [emfas]. Instead, this type of libertarianism revolves mainly around various concepts of rights and the non-aggression principle.

In my paper i want to examine what I see as a related third tendency, which has long led a somewhat obscure life in the shadows of the two mentioned above. If the first tradition is economic and the second philosophical, I would like to call the third onepsychological or perhaps existential. Focus is not on utility or rights, but on autonomy and self-interest.

First and foremost among thinkers in the psychological, existential, autonomistic tradition of radical libertarian thought is Max Stirner, and my paper [tar avstamp] in his book, Der Einzige und sein Eigentum (1844). Stirner’s ideas are timeless and if anything they still seem very futuristic, but they were formulated in a cultural and philosophical context that stopped being relevant long ago. My first ambition is therefore to recunstruct a case for psychological anarchism from Der Einzige and put the ideas in a relevant contemporary context, namely libertarian and anarchist theory.

How does psychological anarchism relate to libertarianism and anarcholiberalism? What are the strenghts and weaknesses of the respective traditions? Can psychological anarchism be developed to a modern alternative to economic and philosophical libertarianism? What could contemporary psychological anarchistic strategies be?

Some sketchy comparisons:

  • Established libertarian theories have trouble explaining why the world is not libertarian, a question that becomes secondary to the presentation of libertarianism as a superior idea. The question why the overwhelming majority of people accept what libertarians describe as outrageous oppression, remains hanging in the air(?). In the psychological approach however, the question of voluntary servitude is central from the beginning, and primary in relation to questions about how societies should be organized. Stirner’s analysis of voluntary servitude revolves around a radical critique of ideology and internalized social control.

  • Despite libertarian ideas being hostile to all common types of politics, almost all libertarian strategies are political. More and more libertarians and anarchists are beginning to realize the futility of attacking the whole of the oppressive order of society, but their political theories are no good foundation for other strategies than political ones. The psychological tradition on the other hand is fundamentally antipolitical, and devises only radically non-political strategies. Liberation is liberation från internalized social control, ideology and voluntary servitude, and thus becomes a fundamentally psychological project and by necessity an individual self-liberation. Stirner’s discussion of this question revolves in part on an affirmation of insurrection, as in contrast to revolution.

  • Libertarianism insists on a striclty negative conception of freedom, which is tightly bound up with the focus on politics, while psychological anarchism is based on a positive concept of freedom, which is closely bound up with the focus on psychology. True freedom can not be attained by liberating people from other people, but must be created by every individual for himself. Stirner’s positive conception of freedom is ownness, which is a form of autonomy and self-interestedness.

  • Private property rights are central to libertarian thinking. Stirner [förkastar] all concepts of property rights, but property or possession is very much central in his thinking, integrated in an analysis of power, freedom, autonomy and self-interest.

  • The vision of a libertarian society can seem very utopian when one considers its psychological presuppositions, and libertarians must take seriously the objection that their ideas may presuppose a “libertarian man”, a psychological ideal that can seem unrealistic. By making a psychological analysis a central point and ground libertarian ideas psychologically, this problem is taken seriously by thinkers in the psychological tradition and answered in a defense of a psychological ideal which indeed is very different from normal human psychology and psychological ideals.

  • Psychological anarchism is founded neither on theories of society or philosophical principles, but on the subjective situation of the individual. Therefore it is even more simple, coherent and intuitive than established libertarian theories. If nothing else, this may be a pragmatic-pedagogic point to take into consideration.

Libertarians of different kinds will of course have many objections to psychological autonomism. A critique formulated already by Karl Marx, but one with which many libertarians will surely concur, is that Stirner’s ideas are too idealistic, that they overlook the very concrete nature of oppression. To consider the state not as a concrete machinery of oppression, but as an oppressive abstraction, can of course seem unrealistic. Furthermore, most libertarians would naturally critizise the idea of non-political strategies, and point to the risk that such strategies become harmless to the oppressive system as they strive for a psychological autonomy that is attainable without reshaping society.

The conflict is most apparent between what I call philosophical and psychological libertarianism or anarchism. The latter attacks the former on all fronts, and their premisses are so different that it is doubtful that they could be conciliated. On the other hand, it seems to me that the anarchoeconomic tradition is largely compatible with the anarchopsychological. The former begin where the latter ends and perhaps these perspectives can complement each other in a harmonious way, in a economic-psychological rather than political-philosophical libertarianism/anarchism.

Besides Stirner there are contributions to what I call a psychological libertarian tradition in the writings of Friedrich Nietzsche, Ayn Rand and Michel Foucault among others. Etienne de la Boetie can perhaps be seen as a precursor in some ways. In the literature on Stirner, two authors are worth special mention here. John Carroll har written about Stirner, Nietzsche and Dostojevsky as engaged in an anarchopsychological critique, and Saul Newman har written on parallells between Stirner and Foucault, who’s thinking on power and freedom like Stirner’s is in search of a post-Kantian freedom. This connects with postanarchism, that is, moves to combine anarchism and poststructuralist thought.

In libertarian thinking there are certain tendencies that fits well with ideas like those of Stirner, not least concerning the question of non-political strategies, both from the perspective of individual self-liberation and from the perspective of building alternative institutions that can exist parallell with the state and with time outcompete it.

If you would like to read the rest of this essay in English, consider sending me a message with your thoughts. If someone does this, it just might give me the extra incentive necessary to finish the translation.