Övervakning inte bara vid gränserna?

Det har hittills sagts att staten bara övervakar datatrafik när den passerar landets gränser. Detta håller nu på att luckras upp, vilket vi har kunnat läsa om de senaste dagarna:

Internetleverantören Bahnhof har varit ledande i motståndet mot övervakning sedan det tidiga 90-talet. Idag slog de larm i ett mail till sina kunder att de inte kan garantera säkerheten för vissa kunder just p.g.a. stadsnäten. De lovar också att snart publicera en lista över alla stadsnät som berörs av detta, och i vanlig Bahnhof-ordning kampanja och bilda opinion mot övervakningen:

"Problemet är de så kallade öppna stadsnäten, där nätägaren kontrollerar de sista kablarna fram till ditt bredbandsuttag. Det har kommit till vår kännedom att vissa av dessa stadsnät i Sverige är anslutna till Maintrac – det företag i Linköping som pekats ut i nyheterna som en bas för övervakning och avlyssning.

Det innebär att vissa av vår kunder riskerar en avlyssning av IP-nummer i "slutsteget" av nätet på vägen till fastigheten och bredbandsuttaget. (När Bahnhof dragit fibern hela vägen fram, vilket är fallet med många bostadsrättsföreningar och företag, finns ingen sådan risk.)

Vi kommer inom kort att lista de stadsnät som är anslutna till Maintrac på vår hemsida. [...] Vi ska ruska om respektive stadsnät för att få dem att inse det vansinniga i denna typ av registrering. [...] Vi kommer att ge alla möjlighet att själva kontakta stadsnäten och ge sina synpunkter. Detta gäller ju inte bara Bahnhofs kunder utan samtliga i de berörda stadsnäten."

Robotrubriker?

Har kvällstidningarna mjukvarusystem för att generera rubriker? Gör de a/b-testning med algoritmer som med varierande frekvens inkluderar ord från särskilda ordlistor, t.ex. "skräck" och "bajs"? Ger de algoritmerna feedback från besöksfrekvenser för att utvärdera olika strategier?

Jag har ingen aning, men jag vet att Schibsted är bra på dataanalys. Vissa av deras bolag är rena datacrunchningsfabriker, och samtal med folk på insidan ger mig intrycket att hela koncernen jobbat länge och medvetet med att analysera sina egna data och bygga sina företag därefter.

Idag hittade jag följande fyra rubriker på aftonbladet.se som alla refererar till samma händelse, tre av dem på en och samma indexsida (två separata länkar). Oavsett om det är avsiktligt testas alltså multipla rubriker på en och samma nyhet på en och samma sida. Det börjar oskyldigt men trappas gradvis upp till nivån då man inte bara använder "skräck" och "bajs" utan dessutom kombinerar dem till ett ord:

Tv-mammans kärleksmöte - i vinglig kanot

"Ensamma mamma"-Thereses guppiga kanothångel

Hemliga skräcken under kyssen i tv

Hemliga bajsskräcken under mammans kanothångel i tv

Jag ska erkänna att jag har svårt att greppa att det över huvud taget finns både producenter och konsumenter av den här typen av information, så jag är inte den bästa tänkaren på området. Kanske sitter journalister helt enkelt och tävlar om att sätta mer och mer skruvade rubriker? Jag föreställer mig att de för det mesta har roligt, men att de ibland är irriterade över att deras CMS-system kräver att man matar in rubriken på fyra ställen istället för ett.

IS4WCN 2013

This is a travel report I sent to a private mailing list after attending the 2013 International Summit for Wireless Community Networks in Berlin.

Jag har begränsat med tid att skriva, så här kommer några slumpmässiga reflektioner:

  • Konferensen hölls på c-base i Berlin, vilket är ett otroligt coolt ställe. Om ni inte känner till det bör ni googla. Sedan jag kom hem har jag inte kunnat släppa tanken på att jag vill skapa en ny plats i Stockholm... Vi kommer nog aldrig att kunna skapa något i Sverige som liknar c-base, men vi skulle kunna ta både ett och två blad ur deras bok...
  • Deltagarna på konferensen var extremt trevliga, öppna, ödmjuka typer. Alla var generösa med sin tid och när jag t.ex. nämnde för någon att jag ville prata med folk från Aten, kom någon helt annan fram en timme senare och presenterade två greker. Jag är van att hänga på programmeringskonferenser och i någon mån politiska konferenser, så för mig har kanske ett visst mått av asociala beteenden blivit normala. Det var hur som helst en mycket trevlig upplevelse i Berlin och jag knöt många intressanta kontakter.
  • Det finns massor av stora meshnätverk runt om i världen. Jag blev förvånad över hur många det var som jag aldrig hittat i mina försök att göra research. Det finns både stor spridning i vilken teknik folk använder, och anmärkningsvärda likheter. Folk använder t.ex. ganska olika sorters hårdvara, routingprotokoll osv, men tjänsterna som möter slutanvändare är ganska lika.
  • De flesta nätverksprojekt står inför ett dilemma när wifi-uppkopplingar plötsligt är väldigt tillgängliga. Normala svenskar har ju obegränsat 3G-internet i sina telefoner, och ofta dessutom tillgång bra wifi-nät på offentliga platser osv. Så dessa projekt som marknadsfört sig som leverantörer av internetuppkoppling kan plötsligt se överflödiga ut. Folk pratade väldigt mycket om hur man kan få människor att stanna kvar på communitynäten, men det slog mig att man nästan aldrig pratade om varför man ville hålla kvar folk.  För mig som vill bygga meshnät som ett försök till politiskt självförsvar, framstår städer som Aten, Barcelona och Bogota som extremt lyckligt lottade i det att de redan har en parallell infrastruktur på plats. Jag undrar om de här nätverken kan ges nytt liv med ett mer aktivistiskt syfte.
  • Det är ofta mer intressant att lära sig om projekt i utvecklingsländer. Deras lösningar är lo-tech, billiga, flexibla, robusta och ofta mindre ideologiska, helt enkelt för att det krävs. Snackade ganska mycket med en person från Kamerun vars internetuppkoppling var 10 b/s (sic!). Vissa av projekten från rikare länder verkar vara mer fluff och lägger energi på t.ex. att migrera från den ena hipsterteknologin till den andra (byte från MongoDB till CouchDB diskuterades).
  • Jag är inte längre lika intresserad av att installera OpenWRT på commodity-routrar. Var på en workshop med en snubbe från Bogota som visade hur man kunde sätta upp en extremt flexibel meshnod på en Raspberry Pi med wifi-anten, minimal Debian-installation och några enstaka normala unixdemoner för OLSR-routing, DHCP-server osv. Ett exempel han visade var att med några knapptryckningar installera en Mumble-server som vi fick testa att VoIPa genom. Såklart busenkelt att köra webserver eller precis vad som helst. Och det finns bättre/billigare mikroarkitekturer än Raspberry Pi, och jag tänkte börja experimentera med några sådana.
  • De flesta projekt verkar använda en splashscreen, lite som när man surfar på hotell-wifi, men med de två alternativen "Lokala tjänster" respektive "Internet". Om man gör en sådan splashscreen bra kan den räcka som det enda standardiserade gränssnitt man behöver. Tänker att det vore en smal sak att baka in service discovery (via OLSR-lagret) och visa direkt på splashen vilka tjänster som finns på närliggande noder. Mycket mer än så behöver man inte.
  • Har inte direkt kommit på något som känns som en killer app, men tror fortfarande att grundläggande kommunikation är vad jag personligen vill försöka utveckla till att börja med. Textmeddelanden, t.ex. genom Bitmessage, VoIP-tjänster, fildelning. Det man egentligen vill är att hitta saker som inte går att göra på vanliga internet, men som går på ett lokalt nätverk, men trots alla smarta kreativa personer på konferenser fanns det förvånansvärt få idéer i den riktningen.
  • Träffade Amelia Andersdotter för första gången och kan konstatera att hon är en av de coolaste människor jag någonsin träffat. Djupt imponerad av hennes intelligens, fokus och insikter. Sverige har aldrig haft en folkvald politiker av hennes kaliber och jag hoppas jag kan hitta något sätt att supporta henne, t.ex. i valrörelsen nästa år.

Fascism

När Barack Obama nyligen besökte Stockholm var jag och några vänner ute och demonstrerade. Innan vi gick till första demon la jag upp bilder av våra nygjorda plakat på Facebook, vilket ledde till en sur kommentar om att det var osakligt att, som på ett av våra plakat, koppla ihop Obama med ordet "fascism". Vad som följer är en längre kommentar som jag gjorde på Facebook vid tillfället.

Jag tycker inte att "fascim" är ett idealiskt ord i sammanhanget, men det är på många sätt det minst dåliga ord jag känner till. I väntan på att ett nytt ord etableras för att beskriva den samtida formen av auktoritärt styre får vi försöka göra det bästa av det språk vi har. Här är några av de paralleller jag ser mellan dagens USA och den historiska fascimen (det mesta gäller även Europa och resten av världen, eftersom alla vill vara med och sjunga tidens melodi):

  • Landet styrs av en totalitär och korporativistisk elit. Stora företags intressen betraktas som oupplösliga från samhällets intressen (too big to fail). Staten får en allt starkare roll samtidigt som individer och familjer nedvärderas och betraktas som ointressanta eller farliga.
  • Den nuvarande ledaren valdes på ett populistiskt program med hjälp av spektakulära och noggrant regisserade massmöten där ledaren höll långa tal. Den intensiva personkulten används nu aktivt för att kringgå den gängse processen för lagstiftning och domstolar, för att istället regera genom dekret.
  • Det finns i den nuvarande regimen ett utpräglat motstånd mot traditioner, etablerade institutioner och ickeplanerad samhällsutveckling. Liksom i historiska fascistiska samhällen är målet att eliten ska genomdriva byggandet av ett nytt samhälle på sekulär grund, som om från ett blankt blad.
  • Nationalism och militarism, två grundläggande kännetecken för fascism, är på sätt och viss inbyggda i den amerikanska kulturen och ingen president tvekar att spela på detta i sin retorik. Dagens USA är världshistoriska mästare i imperialism och startar hela tiden nya krig för att söndra och härska.
  • Journalister och forskare har historiskt varit en motpol mot maktutövning och indoktrinering men har nu gått i full symbios med staten. Universitet och massmedier sysslar allt mer öppet och ohämmat med att producera och distribuera propaganda.

En skillnad jag kan se mellan det moderna systemet och klassisk fascism är att det moderna inte betonar ultranationalism, etnocentrism och xenofobi på samma sätt som det klassiska. Kanske har vi nu att göra med en mer universalistisk auktoritär ideologi. En annan skillnad är att vi inte längre har massrörelser som man hade i Italien och Tyskland, vilket möjligen gör den moderna fascismen värre än den historiska, eftersom dess elit är mer insulär och har större spelrum för toppstyrning.

Här är bilden som ledde till diskussionen från vilken det ovanstående är ett utdrag:

Negativ eller positiv frihet?

Bland frihetliga människor på högerkanten anses det som regel viktigt att använda sig av ett strikt negativt frihetsbegrepp. Politiska resonemang grundas oftare än inte i resonemang om rättigheter, vilket alltid förstås som negativa rättigheter.

Härom helgen var jag på Frihetsfrontens årliga sommarseminarium. I pausen efter att vi lyssnat på Lars Trägårdh pratade jag med en vän som uttryckte irritation över att folk använder ordet frihet för att betyda andra saker än politisk frihet, negativa rättigheter osv. "Jag vet inte vad det där andra de pratar om är", sa hon, "men det är inte frihet." Jag sa att jag tror att det där andra nog är vad jag och många fler menar med frihet. Den faktiskt existerande friheten, att möjliggöra vilken är själva syftet med "politisk frihet".

För i min bok är frihet i allra högsta grad ett positivt begrepp. Det är inget man har eller får t.ex. genom att man befinner sig på ett visst territorium där en stat anger vissa regler. Frihet är något som varje människa måste skapa för sig själv, och graden av frihet varierar mellan individer och över tid. Man kan förmodligen varken vara helt fri eller helt ofri, men det är en enorm skillnad på att vara närmare den ena respektive den andra extremen.

Vad är då frihet? Här är en enkel definition som jag gillar: Frihet är att göra det man vill. Till att börja med måste man alltså ta reda på vad det är man egentligen vill (de flesta människor har ingen aning), sedan måste man ha modet att göra det, oavsett vad andra människor kan tänkas tycka om saken (de flesta människor kommer sällan eller aldrig över den tröskeln). Därefter är man fri i den utsträckning man faktiskt gör det man innerst vill.

För varje år som gått i mer än tio år har jag upplevt ett tilltagande skiftning i samtalsämnen på sommarseminarierna. Det är färre diskussioner om politik, fler om konsten att leva fritt och väl. Istället för att samma gamla filosofiska problem ältas, lär folk varandra nya smarta sätt att göra intressanta saker. Efter sådana samtal är man tack vare den nya informationen mer fri och kan göra saker som man inte kunde tidigare. Det börjar skönjas en stark gemensam ambition att hjälpa varandra att leva friare - en välkommen utveckling jämfört med det eviga politiska käbblet som historiskt har varit mer tongivande.

93 93/93

Bolagsskatten och Richard Stallman

Richard Stallman presenterar ett förslag på hur vi kan komma till rätta med ett samhällsproblem:

Fixing 'too-big-to-fail'

Den grundläggande tanken tycker jag är det mest intressanta - enkel men genialisk - beskatta företag baserat på deras omsättning istället för deras vinst. (Möjligen säger det något om min bristande politisk-ekonomiska allmänbildning att jag inte kände till denna idé sedan tidigare.)

Det finns vissa uppenbara problem med att beskatta vinster:

  • Framgångsrika företag bestraffas, mindre framgångsrika belönas.
  • Det är ofta enkelt att undvika formell vinst genom ändamålsenlig bokföring.

Eftersom det är mycket svårare att dölja omsättning än vinst blir det med en omsättningsskatt svårare att kringgå beskattning med kreativ bokföring. Incitamenten blir samtidigt mycket sundare - den som gör bra ifrån sig och genererar en stor vinst får återinvestera den och göra mer bra saker.

Givet att bolagsskatten 2011 drog in 110 miljarder och att näringslivet samma år hade en nettoomsättning på 7180 miljarder (siffror från ekonomifakta.se), skulle bolagsskatten kunna ersättas av en generell omsättningsskatt på ca 1,5%.

Jag har räknat på skillnaden för mitt lilla företag, och för oss hade det definitivt varit mer gynnsamt.

Stallman förespråkar en mer radikal variant: Omsättningsskatten ska vara progressiv, så att procentsatsen ökar med företagets storlek. Tanken är att små företag får en konkurrensfördel (kanske helt skattebefriade) samtidigt som stora företag kan välja att minska sin skattebörda genom att dela upp sig i flera mindre företag. På flera fronter skapas incitament för näringslivet att vara mer decentraliserat och det blir svårare för stora företag att dominera både marknader och politiska processer.

Detta är en fråga som tvingar mig att fundera lite extra. Jag vet vilka mina värderingar är, men i det här fallet vet jag inte vart de leder mig. Det är i mina ögon en styggelse att staten över huvud taget lägger sig i hur företag organiserar sin verksamhet. Men å andra sidan är stora företag problematiska av ungefär samma skäl som stora stater är problematiska. Om det var möjligt att trappa ner det statliga stödet till stora företag, och gradvis se dem ersättas av många fler och mycket mindre företag - det vore en av de enskilt bästa samhällsutvecklingar jag över huvud taget kan tänka mig!

Jag tror inte att det är realistiskt att införa en skatt av den typ Stallman beskriver, med tanke på alla tunga intressenter som skulle motsätta sig det. Men om det var möjligt kanske det vore något så udda som en progressiv skatt jag kunde gilla.

Psykologisk anarkism

Detta är ett utkast till en essä jag planerade att skriva hösten 2005. Projektet blev aldrig av, men jag ger det lite nytt liv genom att lägga upp utkastet här. Om du läser texten och tycker att den är intressant får du gärna höra av dig. Engelsk översättning pågår.

Inom libertarianismen kan två huvudsakliga strömningar urskiljas. För det första enekonomiskt orienterad strömning, som kretsar kring att visa att politisk styrning är sämre än de institutioner som skulle kunna finnas i ett fritt samhälle, dvs framför allt marknadsekonomiska. Den filosofiska tendensen hos tänkare i denna strömning är utilitaristisk. Den andra huvudsakliga strömningen är filosofiskt orienterad, och avvisar ofta utilitaristiska argument med emfas. Istället kretsar resonemangen vanligen kring rättigheter och principen om icke-aggression. Grunden för denna tradition är i allmänhet naturrättsligt tänkande i någon tappning, men olika tänkare är olika explicita i sitt anammande av detta arv.

I min uppsats vill jag undersöka vad jag uppfattar som en besläktad tredje strömning, som länge fört en marginaliserad tillvaro i skuggan av de två ovan nämnda. Om den första traditionen är ekonomisk och den andra filosofisk, skulle jag vilja kalla den tredje traditionen psykologisk eller möjligen existentiell. Fokus är inte på nytta eller rättigheter, utan på autonomi och egennyttighet.

Först och främst bland tänkare i den psykologiska, existentiella, autonomistiska traditionen av radikalt frihetligt tänkande är Max Stirner, och min uppsats tar avstamp i hans bok, Den ende och hans egendom (1844). Stirners idéer är tidslösa, och framstår än idag om något som oerhört futuristiska, men han förhåller sig i sin bok till ett kulturellt och filosofiskt sammanhang som inte har varit aktuellt på 150 år. Min första ambition är därför att rekonstruera ett case för psykologisk anarkism ur Den ende, och sätta in idéerna i ett relevant nutida sammanhang, nämligen libertariansk och anarkistisk teori.

Frågan är alltså hur den psykologiska anarkismen förhåller sig till libertarianska och anarkoliberala idéer. Vilka är de olika traditionernas styrkor och svagheter? Kan den psykologiska anarkismen utvecklas till ett modernt alternativ till den ekonomiska och filosofiska libertarianismen? Hur skulle en nutida psykologisk anarkistisk praxis se ut?

Några skisserade jämförelser:

  • De gängse libertarianska teorierna har problem med att förklara varför världen inte är libertariansk, en fråga som blir sekundär till framställningen av libertarianismen som en överlägsen idé. Frågan om varför människor accepterar det som av libertarianer utmålas som ett förtryck av enorma proportioner blir hängande i luften. I den psykologiska ansatsen är däremot frågan om frivillig underordning från början central, och primär i förhållande till frågor om hur samhället bör organiseras. Stirners analys av frivillig underordning kretsar kring en radikal kritik av ideologi och internaliserad social kontroll.

  • Trots att libertarianska idéer är kategoriskt fientliga till politik i alla gängse varianter, har så gott som alla libertarianska idébyggen inkluderat politiska strategier. Fler och fler libertarianer och anarkister har börjat inse hopplösheten i att angripa samhällsordningen som helhet, men deras politiska teorier ger inte en god grund för några andra strategier än politiska. Den psykologiska traditionen är däremot fundamentalt antipolitisk, och föreskriver enbart radikalt icke-politiska strategier. Befrielse handlar om att övervinna internaliserad social kontroll, ideologi och frivillig underordning, dvs blir ett i grunden psykologiskt projekt och med nödvändighet en individuell självbefrielse. Stirners diskussion av denna fråga kretsar bl.a. kring ett förkastande av revolutioner, till förmån för uppror.

  • Gängse libertarianism insisterar på en strikt negativ frihetsuppfattning, vilket hänger tätt samman med fokuset på politik, medan den psykologiska traditionen kretsar kring ett positivt frihetsbegrepp, som hänger tätt samman med dess psykologiska fokus. Verklig frihet kan inte uppnås genom att befria människor från andra människor, utan måste skapas av varje individ. Hos Stirner är det positiva frihetsbegreppet egenhet, som förenklat kan beskrivas som en viss form av autonomi och egennyttighet.

  • Den privata äganderätten är central i allt libertarianskt tänkande. Stirner förkastar alla begrepp om äganderätt, men ägande och egendom är oerhört centrala begrepp i hans tänkande, integrerade i en analys av makt, frihet, tänkande, autonomi och egennytta.

  • Visionen om ett libertarianskt samhälle kan framstå som mycket utopisk när man begrundar dess psykologiska förutsättningar, och libertarianer måste ta invändningen på allvar att deras idéer kanske förutsätter en “libertariansk människa”, ett psykologiskt ideal som kan framstå som orealistiskt. Genom att göra en psykologisk analys till kärnpunkt och grunda de frihetliga idéerna psykologiskt, tas detta problem på allvar av tänkare inom den psykologiska traditionen och besvaras genom ett försvar av ett psykologiskt ideal som förvisso avviker drastiskt från de gängse.

  • Den psykologiska anarkismen grundas vare sig på teorier om samhället eller filosofiska principer, utan på individens subjektiva situation. Därför är den betydligt mer enkel, koherent och intuitiv än gängse libertarianska teorier. Detta kan om inte annat vara en pragmatisk-pedagogisk poäng värd att överväga.

Libertarianer av olika slag kommer naturligtvis ha många invändningar mot den psykologiska autonomismen. En kritik som formulerades redan av Karl Marx, men som många libertarianer säkerligen skulle instämma i, är att Stirners idéer är för idealistiska, att de bortser från förtryckets konkreta natur. Att betrakta staten inte som ett konkret förtrycksmaskineri, utan som en förtryckande abstrakt idé, kan förstås tyckas verklighetsfrånvänt. Vidare skulle de flesta libertarianer förstås kritisera idén om icke-politiska strategier, och mena t.ex. att personliga strategier riskerar att bli ofarliga för det förtryckande systemet om de strävar efter en autonomi som är rent psykologisk och som kan uppnås utan att omdana samhället.

Konflikten är mest uppenbar mellan det jag kallar filosofisk och psykologisk libertarianism/anarkism. Den senare går till generalangrepp mot den förra, och de har så skilda premisser att det är svårt att se hur de skulle kunna förenas. Däremot tycks mig den anarkoekonomiska traditionen vara fullt förenlig med den anarkopsykologiska. Den förra tar i många avseenden vid där den senare slutar, så kanske kan dessa tankeströmningar komma att komplettera varandra på ett harmoniskt sätt i en ekonomisk-psykologisk snarare än politisk-filosofisk libertarianism/anarkism.

Förutom Stirner finns bidrag till det jag kallar för en psykologisk frihetlig tradition bl.a. hos Friedrich Nietzsche, Ayn Rand och Michel Foucault. Étienne de La Boétie kan eventuellt betraktas som en tidig föregångare. Litteraturen om Stirner fokuserar i allmänhet på kritiken av religion och moral, och är därför av begränsat intresse för mitt syfte. Dock finns i stirnerlitteraturen bl.a. John Carroll, som skrivit om Stirner, Nietzsche och Dostojevskij som utgörandes en anarkopsykologisk kritisk tradition, och Saul Newman som har skrivit om paralleller mellan Stirner och Foucault, vars tänkande kring makt och frihet liksom Stirners söker efter en postkantiansk frihet. Detta knyter an till postanarkistiska idéer, dvs försök att kombinera anarkism och poststrukturalism. Inom libertarianskt tänkande finns det vissa strömningar som passar väldigt väl ihop med idéer liknande Stirners, framför allt vad gäller frågan om icke-politiska strategier, både ur perspektivet individuell självbefrielse och vad gäller konstruerandet av alternativa institutioner som kan existera parallellt med staten och på sikt konkurrera ut den.

Ett sätt att uttrycka saken är att psykologisk eller existentiell anarkism har tre huvudpunkter:

  • För det första ett fokus på frivillig underordning. Fokus ligger inte på vad staten och andra auktoritetsinstitutioner gör med sina underlydande, t.ex. i form av tvång och hot om tvång. Istället anses det centrala vara hur de underlydande håller sig själva och varandra i schack. Den auktoritära ordningen är beroende av att social kontroll internaliseras, vilket innebär att människor inte kontrolleras av någon annan, utan kontrollerar och disciplinerar sig själva.

  • För det andra ett fokus på psykologisk utveckling. Detta följer av den första punkten, för om den väsentliga ofriheten är psykologisk, måste en eventuell befrielseprocess vara psykologisk. Kontentan av vad den existentiella eller psykologiska anarkismen lär, är att man för att bli fri måste lämna normal mänsklig psykologi bakom sig och utveckla ett annat sätt att fungera mentalt, ett annat sätt att använda sin hjärna.

  • För det tredje ett fokus på individuella och småskaliga strategier, snarare än kollektiva och samhälleliga. Man tar avstånd från samhällsomvandlig, revolutioner etc, och uppmanar istället individer att befria sig själva psykologiskt och bemäktiga sig själva på olika sätt. Staten ska inte bekämpas, den ska luras och kringgås.

Dessa idéer finns framför allt hos Stirner men även i den moderna förgrening av den libertarianska rörelsen som övergivit politiskt arbete till förmån för “freedombuilding”, olika typer av projekt, ofta underjordiska, för att skapa frihet för enskilda, bygga en alternativ ekonomisk sektor och alternativa ekonomiska institutioner (t.ex. privata valutor) m.m. Det finns även tydliga spår av ett liknande perspektiv hos Ayn Rand (som avviker från övriga libertarianska tänkare på vissa punkter, men har desto mer gemensamt med Stirner) och en rad andra frihetliga tänkare.

I uppsatsen vill jag försöka formulera denna sorts tänkande på ett sammanhållet och analytiskt sätt, och visa på att det utgör ett koherent alternativ till gängse libertarianska idéer och har en rad intressanta fördelar. Tänkta läsare är personer som sysslar med libertariansk och anarkistisk teori, många av vilka skulle tjäna på en dialog med de besläktade idéerna i den “psykologiska” strömningen. Jag tror att många libertarianer och anarkister skulle kunna vara intresserade av dessa idéer, om de bara kom i kontakt med dem, men så vitt jag vet finns det inte en enda text som presenterar dem på ett integrerat sätt. Den uppgift jag åtar mig i uppsatsen är därför att ge en sådan presentation, så att det blir möjligt för mig och andra att utveckla dem vidare på ett seriöst sätt.

Jag har tänkt på dessa frågor, studerat den relevanta litteraturen och skrivit kortare artiklar m.m. under fyra-fem års tid, så arbetet med uppsatsen består framför allt i att organisera information jag redan har i huvudet. Mitt eget intresse för dessa idéer härstammar ur de fördelar jag ser med dem jämfört med gängse radikalt frihetligt tänkande, men jag har själv ingen klar idé om deras slutgiltiga riktighet. Mitt syfte är därför inte i första hand att försvara dem, utan att presentera dem på ett bra sätt, så att de kan “komma med i matchen” och spela en roll i den ständigt pågående debatten om vilken variant av frihetligt tänkande som är den bästa. Det är alltså inte så enkelt som att min uppsats kretsar kring någon viss tes, som jag underbygger med vissa argument. Däremot kommer jag att presentera en rad teser och argument som framförts av andra, och även bidra med egna förbättringar och vidareutvecklingar av dessa idéer. Till exempel:

  • Det som libertarianer och anarkister motsätter sig är egentligen inte tvång, utan något som människor väljer frivilligt. Fokuset på sådant som icke-aggressionsprincipen är därför inte ett rent misstag, men det missar de djupare frågorna. Problemet är inte att A tvingar B till något, utan att B väljer att lyda A. Problemet är inte att staten straffar dem som bryter mot lagen, utan att människor ser det som sin plikt att lyda lagen. Libertarianers fokus på negativ frihet hänger samman med en för ytlig analys av ofrihet och missar därför poängen.

  • Libertarianismen handlar även i gängse tappningar om psykologi. Ett libertarianskt samhälle skulle inte fungera med de människor som lever idag, utan forutsäter en annan sorts psykologi. Precis som socialister måste ta tjuren vid hornen och förklara hur den socialistiska människan ska göras till en verklighet, måste libertarianer visa hur en libertariansk människa är möjlig. Vissa libertarianer har tagit detta på allvar, t.ex. Rand, vars böcker kretsar kring idealiserade hjältar, som skiljer sig drastiskt från andra i sitt sätt att fungera. Stirner gör det än mer uttryckligt, likaså Celia Green. (Jag ska inte i uppsatsen gå in på detaljer kring det psykologiska ideal dessa tänkare utvecklar, det är ett fascinerande ämne för en annan uppsats.)

  • Politiskt arbete har inga utsikter att lyckas. Några exempel på argument: 1. Även om politiska strategier lyckas, kommer de politiska/auktoritära strukturerna återuppstå om inte den institutionella förändringen åtföljts av en psykologisk förändring. (Å andra sidan, om den psykologiska förändringen sker först, upplöses de politiska institutionerna som en följd.) 2. Politiska processer är till sin natur sådana att de strävar efter expansion; att använda staten för att verka för frihet är som att använda kyrkan för att verka för ateism. 3. Frihetsälskare är individualister som inte är beredda att offra sig för en kollektiv sak på det sätt som politiskt arbete kräver. Effektiva strategier involverar aktörer som motiveras av egennytta, t.ex. politiska kandidater som vill ha makt och pengar. Sådana incitament är oförenliga med den frihetliga saken.

  • Det är möjligt att lära sig leva fritt i en ofri värld. Frihet handlar i högre utsträckning än de allra flesta förstår om “psykologisk frihet”, som låter en leva fritt trots extern ofrihet. En mängd metoder har utvecklas, och fler utvecklas hela tiden, för att undvika att betala skatt, kringgå statens register och kontrollsystem m.m. Detta är den “psykologiska anarkismens” alternativ till politik och samhällsomvandling.

  • Politiska strategier kräver politisk aktivism, dvs en altrustisk verksamhet (något man gör för den större saken, inte för sin personliga vinning). Individualiserade strategier baseras istället på aktivisters egennytta, vilket gör dem mer realistiska och mer i linje med frihetliga ideal. Inte bara tjänar människor på att befria sig själva, utan olika medel för att uppnå frihet kan skapas, marknadsföras och säljas till enskilda som vill befria sig själva. T.ex. kan entreprenörer ta betalt för att hjälpa människor att fasa ut sina ekonomiska verksamheter ur den statskontrollerade ekonomin, psykologer kan ta betalt för att hjälpa människor bli av med tendenser till frivillig underordning osv.

  • Decentraliserade, individuella strategier kan på sikt leda till samhällelig förändring. Människor som lever “utanför systemet” kan utveckla fungerande anarkiska institutioner, som sedan kan utvidgas och introduceras på samhällelig nivå. Om de nuvarande systemet ska ersättas av något radikalt annorlunda, måste detta radikala alternativ vara mer än en utopi när det nuvarande systemet avskaffas. Det finns inget sätt att skapa icke-politiska institutioner inom ramen för politiska institutioner, alltså måste man skapa dem utanför de politiska ramarna, dvs i den undre världen.

Som jag hoppas är tydligt hänger alla dessa teser och argument ihop. Den röda tråden är orienteringen bort från den kollektiva, samhälleliga nivån till den individuella, psykologiska. Det kan tyckas att en sådan omorientering är väldigt naturlig att utforska för libertarianismen och anarkismen, som ju grundas på idéer om individualism, decentralisering etc. Om sådana värden är målet, varför ha teorier och strategier som kretsar kring kollektiva, centraliserade fenomen? Det är framför allt på detta sätt gängse libertarianism och anarkism kommer in i bilden och jag vill beröra dem i den mån de är nyttiga för att elaborera de idéer jag fokuserar på, t.ex. i den mån de idéer jag fokuserar på kritiserar dem. Men jag vill alltså inte säga något nytt om libertarianismen och anarkismen, utan det handlar om att lägga grunden för ett alternativt synsätt.

Vägröjare

Jag välkomnar alla tecken på att en manligare, en krigisk tidsålder är i antågande, en tidsålder då först och främst tapperheten kommer till heders igen! Ty den ska bana väg för en än högre tidsålder och ackumulera den kraft som denna en gång kommer att ta i anspråk – den tidsålder som för över heroismen på kunskapens domäner och för krig för tankarnas och deras konsekvensers skull. Till det behövs det många tappra människor som röjer väg och som ju inte gärna kan växa fram ur tomma intet – och inte gärna heller ur den nuvarande civilisationens och storstadsbildningens grus och slam: människor som har förmågan att i tystnad, ensamhet och orubblighet finna sig till rätta och framhärda i en verksamhet i det fördolda: människor som i alla ting lidelsefullt söker hinder att övervinna: människor för vilka gott humör, tålamod, rättframhet och förakt för den uppblåsta fåfängan är lika självklara saker som storsinthet i segern och överseende med den lilla fåfängan hos alla besegrade: människor med ett skarpt och oavhängigt omdöme om alla segrare och om slumpens andel i varje seger och ryktbarhet: människor med sina egna helger, sina egna vardagar och sina egna sorgetider, med vana och säkerhet i att befalla men också beredda att lyda om det gäller, i det ena som det andra fallet lika stolta, lika trogna sin egen sak: mer utsatta människor, fruktbarare människor, lyckligare människor! För tro mig! Hemligheten med att få ut ett maximum av fruktbarhet och njutning av tillvaron består i att leva farligt! Bygg era städer vid Vesuvius! Låt era skepp sätta kurs mot outforskade hav! Lev i krig med era likar och er själva! Var kondottiärer och erövrare så länge ni inte kan vara härskare och ägare, ni som söker sanningen! Den tiden är snart förbi då ni kunde nöja er med att likt skygga hjortar leva gömda i skogarna! Äntligen kommer kunskapen att sträcka ut sin hand efter det som rätteligen tillkommer den – den kommer att vilja härska och besitta, och ni med den! 

Nietzsche, Den glada vetenskapen (1882)