In most cases, so-called "whole disk encryption" does not in fact encrypt the whole disk. A small part of the disk is used for the boot partition, which must be stored unencrypted. This creates a potential attack vector. One description of this problem comes from Micah Lee in an interesting report originally published in 2600:

Pwning Past Whole Disk Encryption

In a nutshell: If an antagonist gets physical access to your computer (say, if you go to the bathroom and leave your laptop laying around, even if it is powered off), malicious software can be installed on the boot partition, e.g. a keylogger which grabs your hard drive decryption password the next time you enter it and/or any other kind of malware.

The suggested solution to this problem is to eliminate the local boot partition. Instead, have the boot partition on a flash drive which you insert temporarily every time you reboot your compuer (much like you insert a physical key to start your car). To prevent tampering with the flash drive, and to make sure it is not close to the computer when you are not, buy a nice and durable one and keep it on your keychain.

My personal setup costs less than $10 and involves the following hardware:

Kingston DataTraveler SE9

Stainless Steel 2.9mm Curb Chain

Most people use email addresses under domain names owned by their mail hosting provider, e.g. gmail.com or hotmail.com. This makes it very easy for providers to revoke access to personal mail accounts. For one thing, all the archived mail will be inaccessible if the user has not taken care to make an independent backup. More importantly, the user can be denied access to all future incoming mail. At any point such a provider has the capacity to intercept messages, impersonate the user etc.

This is no way to manage such important personal tools as ones email addresses!

Fortunately, it is easy to solve the problem:

1. Register your own domain name and use it for your personal mail account. Most email providers (e.g. Google) will provide this as a free add-on service, i.e. you can continue to use the Gmail web interface or whatever. Now, if Google suspends your account, you can simply point your domain to another provider and immediately start recieving your mail through them.
2. Have backups of your mail history. The easiest way to achieve this is probably to set a normal desktop mail client to store all messages locally. There are also several tools for exporting mail data from e.g. Gmail. Now, if Google shuts your mail down, not only can you continue to use the same email address, you will also have access to  your mail archive.
3. Use cryptography to sign and encrypt messages as often as possible. Encryption takes away the ability of the mail provider to read the contents of messages sent through and stored on their servers. Signing removes the ability of external parties to impersonate you after taking control of your mail account. (This assumes, of course, that your private key remains private.)

By default, email messages are sent in cleartext over the Internet. A common analogy is that an email is like a postcard - anyone who handles it along the way from sender to recipient can read the entire message. In comparison, encrypting your messages is like putting them in an envelope. But here the analogy suffers, because the digital envelope of encryption is so strong that, as far as we know, even the NSA can not force it open.

For this reason, strong encryption is a threat to government power and it is very likely that governments will sooner or later try to prohibit it. They will not outright ban the use of encryption, but rather require that people who use encryption provide their decryption keys when asked by the government. This is already the case in several jurisdictions.

When we come to this particular point in the expansion of tyrannical power, developments might turn on the number of people who have adopted encryption as a daily routine. If encryption is still a fringe phenomenon, there will not be enough voices to avert government abuse. On the other hand, it is possible that if a large enough segment of a population is using encryption, it might be difficult for politicians to push an anti-encryption agenda. In any case, if millions of people are habitually sending encrypted messages, it will be much more difficult to target them systematically.

So even if you currently are not concerned about your personal privacy (although you definitely should be), you should still use encryption and encourage others to use it. If many of us do, it might provide a bulwark against state suppression of private communication. In any case, it will strengthen the capacity of the general population to resist further power-grabs by the cleptocratic elites.

När Barack Obama nyligen besökte Stockholm var jag och några vänner ute och demonstrerade. Innan vi gick till första demon la jag upp bilder av våra nygjorda plakat på Facebook, vilket ledde till en sur kommentar om att det var osakligt att, som på ett av våra plakat, koppla ihop Obama med ordet "fascism". Vad som följer är en längre kommentar som jag gjorde på Facebook vid tillfället.

Jag tycker inte att "fascim" är ett idealiskt ord i sammanhanget, men det är på många sätt det minst dåliga ord jag känner till. I väntan på att ett nytt ord etableras för att beskriva den samtida formen av auktoritärt styre får vi försöka göra det bästa av det språk vi har. Här är några av de paralleller jag ser mellan dagens USA och den historiska fascimen (det mesta gäller även Europa och resten av världen, eftersom alla vill vara med och sjunga tidens melodi):

• Landet styrs av en totalitär och korporativistisk elit. Stora företags intressen betraktas som oupplösliga från samhällets intressen (too big to fail). Staten får en allt starkare roll samtidigt som individer och familjer nedvärderas och betraktas som ointressanta eller farliga.

• Den nuvarande ledaren valdes på ett populistiskt program med hjälp av spektakulära och noggrant regisserade massmöten där ledaren höll långa tal. Den intensiva personkulten används nu aktivt för att kringgå den gängse processen för lagstiftning och domstolar, för att istället regera genom dekret.

• Det finns i den nuvarande regimen ett utpräglat motstånd mot traditioner, etablerade institutioner och ickeplanerad samhällsutveckling. Liksom i historiska fascistiska samhällen är målet att eliten ska genomdriva byggandet av ett nytt samhälle på sekulär grund, som om från ett blankt blad.

• Nationalism och militarism, två grundläggande kännetecken för fascism, är på sätt och viss inbyggda i den amerikanska kulturen och ingen president tvekar att spela på detta i sin retorik. Dagens USA är världshistoriska mästare i imperialism och startar hela tiden nya krig för att söndra och härska.

• Journalister och forskare har historiskt varit en motpol mot maktutövning och indoktrinering men har nu gått i full symbios med staten. Universitet och massmedier sysslar allt mer öppet och ohämmat med att producera och distribuera propaganda.

En skillnad jag kan se mellan det moderna systemet och klassisk fascism är att det moderna inte betonar ultranationalism, etnocentrism och xenofobi på samma sätt som det klassiska. Kanske har vi nu att göra med en mer universalistisk auktoritär ideologi. En annan skillnad är att vi inte längre har massrörelser som man hade i Italien och Tyskland, vilket möjligen gör den moderna fascismen värre än den historiska, eftersom dess elit är mer insulär och har större spelrum för toppstyrning.

Här är bilden som ledde till diskussionen från vilken det ovanstående är ett utdrag:

Bland frihetliga människor på högerkanten anses det som regel viktigt att använda sig av ett strikt negativt frihetsbegrepp. Politiska resonemang grundas oftare än inte i resonemang om rättigheter, vilket alltid förstås som negativa rättigheter.

Härom helgen var jag på Frihetsfrontens årliga sommarseminarium. I pausen efter att vi lyssnat på Lars Trägårdh pratade jag med en vän som uttryckte irritation över att folk använder ordet frihet för att betyda andra saker än politisk frihet, negativa rättigheter osv. "Jag vet inte vad det där andra de pratar om är", sa hon, "men det är inte frihet." Jag sa att jag tror att det där andra nog är vad jag och många fler menar med frihet. Den faktiskt existerande friheten, att möjliggöra vilken är själva syftet med "politisk frihet".

För i min bok är frihet i allra högsta grad ett positivt begrepp. Det är inget man har eller får t.ex. genom att man befinner sig på ett visst territorium där en stat anger vissa regler. Frihet är något som varje människa måste skapa för sig själv, och graden av frihet varierar mellan individer och över tid. Man kan förmodligen varken vara helt fri eller helt ofri, men det är en enorm skillnad på att vara närmare den ena respektive den andra extremen.

Vad är då frihet? Här är en enkel definition som jag gillar: Frihet är att göra det man vill. Till att börja med måste man alltså ta reda på vad det är man egentligen vill (de flesta människor har ingen aning), sedan måste man ha modet att göra det, oavsett vad andra människor kan tänkas tycka om saken (de flesta människor kommer sällan eller aldrig över den tröskeln). Därefter är man fri i den utsträckning man faktiskt gör det man innerst vill.

För varje år som gått i mer än tio år har jag upplevt ett tilltagande skiftning i samtalsämnen på sommarseminarierna. Det är färre diskussioner om politik, fler om konsten att leva fritt och väl. Istället för att samma gamla filosofiska problem ältas, lär folk varandra nya smarta sätt att göra intressanta saker. Efter sådana samtal är man tack vare den nya informationen mer fri och kan göra saker som man inte kunde tidigare. Det börjar skönjas en stark gemensam ambition att hjälpa varandra att leva friare - en välkommen utveckling jämfört med det eviga politiska käbblet som historiskt har varit mer tongivande.

93 93/93

A while ago I started using the website prism-break.org for assistance in migrating my last OS X environments to free software alternatives. The site provides a great overview of friendly alternatives to proprietary software and from the beginning I recommended it highly to my friends. The site has developed and become even better since.

Only the other day did I see who is behind the site. To my surprise and delight, it is Peng Zhong, a very talented freelance designer who has done projects both for my own company and for friends of mine. Most importantly, he created the design for artilect.com and I happen to like it a lot. He was also contracted by Artilect to design foretagsklimat.se and he later did some great work on the Scrive website.

I don't exactly know Peng (despite having worked together in multiple projects, we have never spoken to each other), but I think that he is obviously a good guy. Please support him if you can, e.g. by making a bitcoin donation or by contributing code, translations etc!

In any case, make sure to check out the site - it is a gold mine!

Richard Stallman presenterar ett förslag på hur vi kan komma till rätta med ett samhällsproblem:

Fixing 'too-big-to-fail'

Den grundläggande tanken tycker jag är det mest intressanta - enkel men genialisk - beskatta företag baserat på deras omsättning istället för deras vinst. (Möjligen säger det något om min bristande politisk-ekonomiska allmänbildning att jag inte kände till denna idé sedan tidigare.)

Det finns vissa uppenbara problem med att beskatta vinster:

• Framgångsrika företag bestraffas, mindre framgångsrika belönas.

• Det är ofta enkelt att undvika formell vinst genom ändamålsenlig bokföring.

Eftersom det är mycket svårare att dölja omsättning än vinst blir det med en omsättningsskatt svårare att kringgå beskattning med kreativ bokföring. Incitamenten blir samtidigt mycket sundare - den som gör bra ifrån sig och genererar en stor vinst får återinvestera den och göra mer bra saker.

Givet att bolagsskatten 2011 drog in 110 miljarder och att näringslivet samma år hade en nettoomsättning på 7180 miljarder (siffror från ekonomifakta.se), skulle bolagsskatten kunna ersättas av en generell omsättningsskatt på ca 1,5%.

Jag har räknat på skillnaden för mitt lilla företag, och för oss hade det definitivt varit mer gynnsamt.

Stallman förespråkar en mer radikal variant: Omsättningsskatten ska vara progressiv, så att procentsatsen ökar med företagets storlek. Tanken är att små företag får en konkurrensfördel (kanske helt skattebefriade) samtidigt som stora företag kan välja att minska sin skattebörda genom att dela upp sig i flera mindre företag. På flera fronter skapas incitament för näringslivet att vara mer decentraliserat och det blir svårare för stora företag att dominera både marknader och politiska processer.

Detta är en fråga som tvingar mig att fundera lite extra. Jag vet vilka mina värderingar är, men i det här fallet vet jag inte vart de leder mig. Det är i mina ögon en styggelse att staten över huvud taget lägger sig i hur företag organiserar sin verksamhet. Men å andra sidan är stora företag problematiska av ungefär samma skäl som stora stater är problematiska. Om det var möjligt att trappa ner det statliga stödet till stora företag, och gradvis se dem ersättas av många fler och mycket mindre företag - det vore en av de enskilt bästa samhällsutvecklingar jag över huvud taget kan tänka mig!

Jag tror inte att det är realistiskt att införa en skatt av den typ Stallman beskriver, med tanke på alla tunga intressenter som skulle motsätta sig det. Men om det var möjligt kanske det vore något så udda som en progressiv skatt jag kunde gilla.

This is a re-post from Hacker News, some comments in response to an excellent little essay by David Heinemeier Hansson. This topic tends to come up now and then, so I put the comments here to have a handy reference.

I often think about how extraordinarily lucky I am to be living through this technological boom. Computation, automation and mass-communication will continue to transform human society even more for decades. High-end software development skills will become even more scarce. Immersing yourself in the boom by running a software shop with a bunch of good friends - the best of times!

The point about programming skills becoming more scarce is an important additional factor to why it is good to be in the software business:

We are still in a relatively early stage of the technological boom signified by things like electronics, computers, robotics and the internet. These technologies have changed life on Earth dramatically, but there is probably at least as much to come. In any case, for the next two or three decades, more and more aspects of life will be the object of automation, computation etc. So the demand for software development will continue to increase, and probably by a lot. Software will become an even greater part of the economy and continue to crowd out other types of business.

Only a small percentage of the population have the talent and inclination to become very good programmers, and children with these traits often do not get proper encouragement and guidance. So from the beginning, it is very hard for society to produce a large number of programmers. More importantly, the ratio of people who can become good programmers is probably more or less a constant, while the need for software development will grow much faster.

We might also be getting worse at producing programmers. For example, software is becoming more mature, hiding more and more of the internals. I started programming at age seven, in the eighties. In local stores I could buy glossy magazines with articles about programming, often with entire programs that I could copy into Basic etc. For sure, there is the Internet now, but what kind of programming culture for kids is there? I could pick my first computer apart and learn all about how it worked. Kids these days learn to use iPads before they learn to speak, but they never get to see what is inside. Who knows where this will lead? We already know that a lot of graybeards are retiring and they are often impossible to replace since the current generation of programmers is not nearly as hard-core.

Detta är ett utkast till en essä jag planerade att skriva hösten 2005. Projektet blev aldrig av, men jag ger det lite nytt liv genom att lägga upp utkastet här. Om du läser texten och tycker att den är intressant får du gärna höra av dig. Se även: Engelsk översättning.

Inom libertarianismen kan två huvudsakliga strömningar urskiljas. För det första en ekonomiskt orienterad strömning, som kretsar kring att visa att politisk styrning är sämre än de institutioner som skulle kunna finnas i ett fritt samhälle, dvs framför allt marknadsekonomiska. Den filosofiska tendensen hos tänkare i denna strömning är utilitaristisk. Den andra huvudsakliga strömningen är filosofiskt orienterad, och avvisar ofta utilitaristiska argument med emfas. Istället kretsar resonemangen vanligen kring rättigheter och principen om icke-aggression. Grunden för denna tradition är i allmänhet naturrättsligt tänkande i någon tappning, men olika tänkare är olika explicita i sitt anammande av detta arv.

I min uppsats vill jag undersöka vad jag uppfattar som en besläktad tredje strömning, som länge fört en marginaliserad tillvaro i skuggan av de två ovan nämnda. Om den första traditionen är ekonomisk och den andra filosofisk, skulle jag vilja kalla den tredje traditionen psykologisk eller möjligen existentiell. Fokus är inte på nytta eller rättigheter, utan på autonomi och egennyttighet.

Först och främst bland tänkare i den psykologiska, existentiella, autonomistiska traditionen av radikalt frihetligt tänkande är Max Stirner, och min uppsats tar avstamp i hans bok, Den ende och hans egendom (1844). Stirners idéer är tidslösa, och framstår än idag om något som oerhört futuristiska, men han förhåller sig i sin bok till ett kulturellt och filosofiskt sammanhang som inte har varit aktuellt på 150 år. Min första ambition är därför att rekonstruera ett case för psykologisk anarkism ur Den ende, och sätta in idéerna i ett relevant nutida sammanhang, nämligen libertariansk och anarkistisk teori.

Frågan är alltså hur den psykologiska anarkismen förhåller sig till libertarianska och anarkoliberala idéer. Vilka är de olika traditionernas styrkor och svagheter? Kan den psykologiska anarkismen utvecklas till ett modernt alternativ till den ekonomiska och filosofiska libertarianismen? Hur skulle en nutida psykologisk anarkistisk praxis se ut?

Några skisserade jämförelser:

• De gängse libertarianska teorierna har problem med att förklara varför världen inte är libertariansk, en fråga som blir sekundär till framställningen av libertarianismen som en överlägsen idé. Frågan om varför människor accepterar det som av libertarianer utmålas som ett förtryck av enorma proportioner blir hängande i luften. I den psykologiska ansatsen är däremot frågan om frivillig underordning från början central, och primär i förhållande till frågor om hur samhället bör organiseras. Stirners analys av frivillig underordning kretsar kring en radikal kritik av ideologi och internaliserad social kontroll.

• Trots att libertarianska idéer är kategoriskt fientliga till politik i alla gängse varianter, har så gott som alla libertarianska idébyggen inkluderat politiska strategier. Fler och fler libertarianer och anarkister har börjat inse hopplösheten i att angripa samhällsordningen som helhet, men deras politiska teorier ger inte en god grund för några andra strategier än politiska. Den psykologiska traditionen är däremot fundamentalt antipolitisk, och föreskriver enbart radikalt icke-politiska strategier. Befrielse handlar om att övervinna internaliserad social kontroll, ideologi och frivillig underordning, dvs blir ett i grunden psykologiskt projekt och med nödvändighet en individuell självbefrielse. Stirners diskussion av denna fråga kretsar bl.a. kring ett förkastande av revolutioner, till förmån för uppror.

• Gängse libertarianism insisterar på en strikt negativ frihetsuppfattning, vilket hänger tätt samman med fokuset på politik, medan den psykologiska traditionen kretsar kring ett positivt frihetsbegrepp, som hänger tätt samman med dess psykologiska fokus. Verklig frihet kan inte uppnås genom att befria människor från andra människor, utan måste skapas av varje individ. Hos Stirner är det positiva frihetsbegreppet egenhet, som förenklat kan beskrivas som en viss form av autonomi och egennyttighet.

• Den privata äganderätten är central i allt libertarianskt tänkande. Stirner förkastar alla begrepp om äganderätt, men ägande och egendom är oerhört centrala begrepp i hans tänkande, integrerade i en analys av makt, frihet, tänkande, autonomi och egennytta.

• Visionen om ett libertarianskt samhälle kan framstå som mycket utopisk när man begrundar dess psykologiska förutsättningar, och libertarianer måste ta invändningen på allvar att deras idéer kanske förutsätter en “libertariansk människa”, ett psykologiskt ideal som kan framstå som orealistiskt. Genom att göra en psykologisk analys till kärnpunkt och grunda de frihetliga idéerna psykologiskt, tas detta problem på allvar av tänkare inom den psykologiska traditionen och besvaras genom ett försvar av ett psykologiskt ideal som förvisso avviker drastiskt från de gängse.

• Den psykologiska anarkismen grundas vare sig på teorier om samhället eller filosofiska principer, utan på individens subjektiva situation. Därför är den betydligt mer enkel, koherent och intuitiv än gängse libertarianska teorier. Detta kan om inte annat vara en pragmatisk-pedagogisk poäng värd att överväga.

Libertarianer av olika slag kommer naturligtvis ha många invändningar mot den psykologiska autonomismen. En kritik som formulerades redan av Karl Marx, men som många libertarianer säkerligen skulle instämma i, är att Stirners idéer är för idealistiska, att de bortser från förtryckets konkreta natur. Att betrakta staten inte som ett konkret förtrycksmaskineri, utan som en förtryckande abstrakt idé, kan förstås tyckas verklighetsfrånvänt. Vidare skulle de flesta libertarianer förstås kritisera idén om icke-politiska strategier, och mena t.ex. att personliga strategier riskerar att bli ofarliga för det förtryckande systemet om de strävar efter en autonomi som är rent psykologisk och som kan uppnås utan att omdana samhället.

Konflikten är mest uppenbar mellan det jag kallar filosofisk och psykologisk libertarianism/anarkism. Den senare går till generalangrepp mot den förra, och de har så skilda premisser att det är svårt att se hur de skulle kunna förenas. Däremot tycks mig den anarkoekonomiska traditionen vara fullt förenlig med den anarkopsykologiska. Den förra tar i många avseenden vid där den senare slutar, så kanske kan dessa tankeströmningar komma att komplettera varandra på ett harmoniskt sätt i en ekonomisk-psykologisk snarare än politisk-filosofisk libertarianism/anarkism.

Förutom Stirner finns bidrag till det jag kallar för en psykologisk frihetlig tradition bl.a. hos Friedrich Nietzsche, Ayn Rand och Michel Foucault. Étienne de La Boétie kan eventuellt betraktas som en tidig föregångare. Litteraturen om Stirner fokuserar i allmänhet på kritiken av religion och moral, och är därför av begränsat intresse för mitt syfte. Dock finns i stirnerlitteraturen bl.a. John Carroll, som skrivit om Stirner, Nietzsche och Dostojevskij som utgörandes en anarkopsykologisk kritisk tradition, och Saul Newman som har skrivit om paralleller mellan Stirner och Foucault, vars tänkande kring makt och frihet liksom Stirners söker efter en postkantiansk frihet. Detta knyter an till postanarkistiska idéer, dvs försök att kombinera anarkism och poststrukturalism. Inom libertarianskt tänkande finns det vissa strömningar som passar väldigt väl ihop med idéer liknande Stirners, framför allt vad gäller frågan om icke-politiska strategier, både ur perspektivet individuell självbefrielse och vad gäller konstruerandet av alternativa institutioner som kan existera parallellt med staten och på sikt konkurrera ut den.

Ett sätt att uttrycka saken är att psykologisk eller existentiell anarkism har tre huvudpunkter:

• För det första ett fokus på frivillig underordning. Fokus ligger inte på vad staten och andra auktoritetsinstitutioner gör med sina underlydande, t.ex. i form av tvång och hot om tvång. Istället anses det centrala vara hur de underlydande håller sig själva och varandra i schack. Den auktoritära ordningen är beroende av att social kontroll internaliseras, vilket innebär att människor inte kontrolleras av någon annan, utan kontrollerar och disciplinerar sig själva.

• För det andra ett fokus på psykologisk utveckling. Detta följer av den första punkten, för om den väsentliga ofriheten är psykologisk, måste en eventuell befrielseprocess vara psykologisk. Kontentan av vad den existentiella eller psykologiska anarkismen lär, är att man för att bli fri måste lämna normal mänsklig psykologi bakom sig och utveckla ett annat sätt att fungera mentalt, ett annat sätt att använda sin hjärna.

• För det tredje ett fokus på individuella och småskaliga strategier, snarare än kollektiva och samhälleliga. Man tar avstånd från samhällsomvandlig, revolutioner etc, och uppmanar istället individer att befria sig själva psykologiskt och bemäktiga sig själva på olika sätt. Staten ska inte bekämpas, den ska luras och kringgås.

Dessa idéer finns framför allt hos Stirner men även i den moderna förgrening av den libertarianska rörelsen som övergivit politiskt arbete till förmån för “freedombuilding”, olika typer av projekt, ofta underjordiska, för att skapa frihet för enskilda, bygga en alternativ ekonomisk sektor och alternativa ekonomiska institutioner (t.ex. privata valutor) m.m. Det finns även tydliga spår av ett liknande perspektiv hos Ayn Rand (som avviker från övriga libertarianska tänkare på vissa punkter, men har desto mer gemensamt med Stirner) och en rad andra frihetliga tänkare.

I uppsatsen vill jag försöka formulera denna sorts tänkande på ett sammanhållet och analytiskt sätt, och visa på att det utgör ett koherent alternativ till gängse libertarianska idéer och har en rad intressanta fördelar. Tänkta läsare är personer som sysslar med libertariansk och anarkistisk teori, många av vilka skulle tjäna på en dialog med de besläktade idéerna i den “psykologiska” strömningen. Jag tror att många libertarianer och anarkister skulle kunna vara intresserade av dessa idéer, om de bara kom i kontakt med dem, men så vitt jag vet finns det inte en enda text som presenterar dem på ett integrerat sätt. Den uppgift jag åtar mig i uppsatsen är därför att ge en sådan presentation, så att det blir möjligt för mig och andra att utveckla dem vidare på ett seriöst sätt.

Jag har tänkt på dessa frågor, studerat den relevanta litteraturen och skrivit kortare artiklar m.m. under fyra-fem års tid, så arbetet med uppsatsen består framför allt i att organisera information jag redan har i huvudet. Mitt eget intresse för dessa idéer härstammar ur de fördelar jag ser med dem jämfört med gängse radikalt frihetligt tänkande, men jag har själv ingen klar idé om deras slutgiltiga riktighet. Mitt syfte är därför inte i första hand att försvara dem, utan att presentera dem på ett bra sätt, så att de kan “komma med i matchen” och spela en roll i den ständigt pågående debatten om vilken variant av frihetligt tänkande som är den bästa. Det är alltså inte så enkelt som att min uppsats kretsar kring någon viss tes, som jag underbygger med vissa argument. Däremot kommer jag att presentera en rad teser och argument som framförts av andra, och även bidra med egna förbättringar och vidareutvecklingar av dessa idéer. Till exempel:

• Det som libertarianer och anarkister motsätter sig är egentligen inte tvång, utan något som människor väljer frivilligt. Fokuset på sådant som icke-aggressionsprincipen är därför inte ett rent misstag, men det missar de djupare frågorna. Problemet är inte att A tvingar B till något, utan att B väljer att lyda A. Problemet är inte att staten straffar dem som bryter mot lagen, utan att människor ser det som sin plikt att lyda lagen. Libertarianers fokus på negativ frihet hänger samman med en för ytlig analys av ofrihet och missar därför poängen.

• Libertarianismen handlar även i gängse tappningar om psykologi. Ett libertarianskt samhälle skulle inte fungera med de människor som lever idag, utan forutsäter en annan sorts psykologi. Precis som socialister måste ta tjuren vid hornen och förklara hur den socialistiska människan ska göras till en verklighet, måste libertarianer visa hur en libertariansk människa är möjlig. Vissa libertarianer har tagit detta på allvar, t.ex. Rand, vars böcker kretsar kring idealiserade hjältar, som skiljer sig drastiskt från andra i sitt sätt att fungera. Stirner gör det än mer uttryckligt, likaså Celia Green. (Jag ska inte i uppsatsen gå in på detaljer kring det psykologiska ideal dessa tänkare utvecklar, det är ett fascinerande ämne för en annan uppsats.)

• Politiskt arbete har inga utsikter att lyckas. Några exempel på argument: 1. Även om politiska strategier lyckas, kommer de politiska/auktoritära strukturerna återuppstå om inte den institutionella förändringen åtföljts av en psykologisk förändring. (Å andra sidan, om den psykologiska förändringen sker först, upplöses de politiska institutionerna som en följd.) 2. Politiska processer är till sin natur sådana att de strävar efter expansion; att använda staten för att verka för frihet är som att använda kyrkan för att verka för ateism. 3. Frihetsälskare är individualister som inte är beredda att offra sig för en kollektiv sak på det sätt som politiskt arbete kräver. Effektiva strategier involverar aktörer som motiveras av egennytta, t.ex. politiska kandidater som vill ha makt och pengar. Sådana incitament är oförenliga med den frihetliga saken.

• Det är möjligt att lära sig leva fritt i en ofri värld. Frihet handlar i högre utsträckning än de allra flesta förstår om “psykologisk frihet”, som låter en leva fritt trots extern ofrihet. En mängd metoder har utvecklas, och fler utvecklas hela tiden, för att undvika att betala skatt, kringgå statens register och kontrollsystem m.m. Detta är den “psykologiska anarkismens” alternativ till politik och samhällsomvandling.

• Politiska strategier kräver politisk aktivism, dvs en altrustisk verksamhet (något man gör för den större saken, inte för sin personliga vinning). Individualiserade strategier baseras istället på aktivisters egennytta, vilket gör dem mer realistiska och mer i linje med frihetliga ideal. Inte bara tjänar människor på att befria sig själva, utan olika medel för att uppnå frihet kan skapas, marknadsföras och säljas till enskilda som vill befria sig själva. T.ex. kan entreprenörer ta betalt för att hjälpa människor att fasa ut sina ekonomiska verksamheter ur den statskontrollerade ekonomin, psykologer kan ta betalt för att hjälpa människor bli av med tendenser till frivillig underordning osv.

• Decentraliserade, individuella strategier kan på sikt leda till samhällelig förändring. Människor som lever “utanför systemet” kan utveckla fungerande anarkiska institutioner, som sedan kan utvidgas och introduceras på samhällelig nivå. Om de nuvarande systemet ska ersättas av något radikalt annorlunda, måste detta radikala alternativ vara mer än en utopi när det nuvarande systemet avskaffas. Det finns inget sätt att skapa icke-politiska institutioner inom ramen för politiska institutioner, alltså måste man skapa dem utanför de politiska ramarna, dvs i den undre världen.

Som jag hoppas är tydligt hänger alla dessa teser och argument ihop. Den röda tråden är orienteringen bort från den kollektiva, samhälleliga nivån till den individuella, psykologiska. Det kan tyckas att en sådan omorientering är väldigt naturlig att utforska för libertarianismen och anarkismen, som ju grundas på idéer om individualism, decentralisering etc. Om sådana värden är målet, varför ha teorier och strategier som kretsar kring kollektiva, centraliserade fenomen? Det är framför allt på detta sätt gängse libertarianism och anarkism kommer in i bilden och jag vill beröra dem i den mån de är nyttiga för att elaborera de idéer jag fokuserar på, t.ex. i den mån de idéer jag fokuserar på kritiserar dem. Men jag vill alltså inte säga något nytt om libertarianismen och anarkismen, utan det handlar om att lägga grunden för ett alternativt synsätt.

This is a version of a text I wrote in 2005, slightly edited and translated into English. It was part of an academic project which was later abandoned. Perhaps it can be given some amount of new life as I publish this outline. For reference, here is the unedited text in the original Swedish.

Two main strands of libertarianism can be distinguished. Firstly an economic one, which is focused on demonstrating the superiority of voluntary exchange over state intervention. The philosophical tendency of this type of libertarianism is utilitarian. Secondly, a philosophical one, which often emphatically rejects utilitarian ideas. Instead, this type of libertarianism revolves mainly around various concepts of rights and the non-aggression principle. The premise is often some flavor of natural law theory but thinkers vary in how explicitly they adopt this heritage.

A related third tendency has long led a somewhat obscure life in the shadows of the two mentioned above. If the first tradition is economic and the second philosophical, I would like to call the third one psychological or perhaps existential. Focus is not on utility or rights, but on autonomy and self-interest.

The foremost pioneer of the psychological, existential, autonomistic tradition of radical libertarian thought was Max Stirner in his book Der Einzige und sein Eigentum (1844). Stirner’s ideas are timeless but they were formulated in a cultural and philosophical context which is hard for most modern readers to grasp. Valuable avenues of future work include reconstructing a case for psychological anarchism from Der Einzige and present its core ideas in a relevant contemporary context.

We may also ask ourselves questions such as: How does psychological anarchism relate to libertarianism and anarcholiberalism? What are the strenghts and weaknesses of the respective traditions? Can psychological anarchism be developed into a modern alternative to economic and philosophical libertarianism? What could contemporary psychological anarchistic strategies be?

Some overarching comparisons:

• Established libertarian theories have trouble explaining why the world is not libertarian, a question that becomes secondary to the presentation of libertarianism as a superior idea. The question why the overwhelming majority of people accept what libertarians describe as outrageous oppression, remains largely unaddressed. In the psychological approach the question of voluntary servitude is central from the beginning, and primary in relation to questions about how societies should be organized. Stirner’s analysis of voluntary servitude revolves around a radical critique of ideology and internalized social control.
  

• Despite libertarian ideas being hostile to all common types of politics, almost all libertarian strategies are political. More and more libertarians and anarchists are beginning to realize the futility of attacking the whole of the oppressive order—but their political theories are not good foundations for other strategies than political ones. The psychological tradition on the other hand is fundamentally antipolitical and devises only radically non-political strategies. Liberation is liberation från internalized social control, ideology and voluntary servitude, and thus becomes a fundamentally psychological project and by necessity an individual self-liberation. Stirner’s discussion of this question revolves in part on an affirmation of insurrection, as in contrast to revolution.
  

• Libertarianism insists on a striclty negative conception of freedom, which is tightly bound up with the focus on politics. Psychological anarchism is based on a positive concept of freedom, which is closely bound up with the focus on psychology. True freedom can not be attained by liberating people from other people, but must be created by every individual for himself. Stirner’s positive conception of freedom is ownness, which is a form of autonomy and self-interestedness.
  

• Private property rights are central to libertarian thinking. Stirner rejects all concepts of property rights—but property or possession is very much central in his thinking, integrated in an analysis of power, freedom, autonomy and self-interest.
  

• The vision of a libertarian society can seem very utopian when one considers its psychological presuppositions, and libertarians must take seriously the objection that their ideas may presuppose a “libertarian man”, a psychological ideal that can seem unrealistic. By making a psychological analysis a central point and grounding libertarian ideas psychologically, this problem is taken seriously by thinkers in the psychological tradition and answered in a defense of a psychological ideal which indeed is very different from normal human psychology and psychological ideals.
  

• Psychological anarchism is founded neither on theories of society nor philosophical principles, but on the subjective situation of the individual. Therefore it is even more simple, coherent and intuitive than established libertarian theories. If nothing else, this may be a pragmatic or pedagogic point to take into consideration.
  

Libertarians will of course have many objections to psychological anarchism. A critique formulated already by Karl Marx, and one which will be echoed by many libertarians, is that Stirner’s ideas are too idealistic, that they overlook the very real nature of oppression. To consider the state not as a concrete machinery of oppression, but as an oppressive abstraction, can of course seem unrealistic. Furthermore, most libertarians would critizise the idea of non-political strategies and point to the risk that such strategies become harmless to oppressive systems as they strive for a psychological autonomy which is attainable without reshaping society.

The tension is most apparent between psychological anarchism and what I call philosophical libertarianism or anarchism. The former criticizes the latter and their premises are so different that it is doubtful that they could be conciliated. On the other hand, it seems to me that the anarcho-economic tradition is largely compatible with the anarcho-psychological. Simply put, the scope of the former begins where the scope of the latter ends, so these perspectives can likely complement each other—in an economic-psychological rather than political-philosophical libertarianism/anarchism.

Besides Stirner there are contributions to what I call a psychological libertarian tradition in the writings of Friedrich Nietzsche, Ayn Rand and Michel Foucault among others. Etienne de la Boetie can perhaps be seen as a precursor in some ways. In the literature on Stirner, two authors are worth special mention here. John Carroll has written about Stirner, Nietzsche and Dostojevsky as engaged in an anarchopsychological critique, and Saul Newman har written on parallells between Stirner and Foucault, whose thinking on power and freedom like that of Stirner is in search of a post-Kantian freedom. This connects with postanarchism, that is, moves to combine anarchism and poststructuralist thought.

In libertarian thinking there are certain tendencies that fits well with ideas like those of Stirner, not least concerning the question of non-political strategies, both from the perspective of individual self-liberation and from the perspective of building alternative institutions that can exist parallell with the state and with time outcompete it.

Psychological or existential anarchism has three major thrusts:

• Focus on voluntary servitude rather than what states do to their subjects in terms of coercion. Instead the central point is taken to be how the subjects keep themselves and each other in check. Authoritarian order depends on social control being internalized, so in an important sense people can not be controlled by others but only control and discipline themselves.

• Focus on psychological development. This follows from the first point since if the essential unfreedom is psychological, any liberation process would have to be psychological as well. One of the recurring ideas of psychological anarchism is that freedom requires leaving parts of conventional psychology behind and develop alternative modes of mental operation.

• Focus on individual and small-scale strategies rather than collective and societal ones. Rejection of changing societies, instigating revolutions etc—instead individuals are urged to liberate themselves psychologically and empower themselves. States are not to be defeated but rather circumvented.

These ideas found their original and inimitable expression with Stirner. Today they are perhaps most developed in a modern branch of the libertarian movement which abandons political work entirely in favor of building freedom in various practical ventures like private businesses as well as underground ones, aiming to create freedom for individuals and small groups, building an alternative economic sector and alternative economic institutions (e.g. private currencies) etc. There is clear traces of a similar perspective in the writings of Ayn Rand who parts ways with other libertarian thinkers on a number of issues and seems aligned with Stirner at times when other libertarians are not.

This line of thinking could become a coherent and comprehensive alternative to conventional libertarian ideas. At the very least, anyone interested in libertarian theory could benefit from dialog with related ideas in the psychological tendency. As far as I know there is no single text which present them in an integrated fashion which enables others to properly come to terms with them. I have thought about attempting to do this myself, having studied the relevant literature, written shorter texts etc for four or five years time.

To give some further sense of why I think something like this would be a fruitful endeavor, let me give some examples of how anarchopsychological lines of thinking seem to dominate corresponding ideas in conventional libertarian thought:

• What libertarians and anarchists actually oppose is not coercion but something which individuals choose voluntarily. To focus on negative freedom and the non-aggression principle is not entirely a mistake but it can lead to missing deeper points. In many important situations the problem is not A forcing B to do something but rather B choosing to obey A. Put differently, to a large extent the problem is not states punishing lawbreakers but people seeing it as their duty to be law-abiding.

• Conventional libertarianism is also all about psychology. A libertarian society would not be able to function if it consisted of the human beings we have today. In practice, libertarianism requires a different sort of psychology. Just like socialists eventually have to explain how to create a new socialist man, libertarians must explain how a new libertarian man could come to be. Some libertarians have chosen to bite this bullet, like Rand whose novels revolve around idealized heroes who are radically different in their way of operating. Stirner does it more explicitly, as does Celia Green.

• Political action has no prospects of success. Even if political strategies are successful, political/authoritarian structures will reemerge unless institutional change is accompanied by psychological change. On the other hand, if psychological change comes first, political institutions can be suspended as a consequence. By their very nature political processes strive to expand; using states to promote freedom is like using churches to promote atheism. Lovers of freedom tend to be individualists unwilling to sacrifice themselves for a collective cause as required by political action. Effective strategis involve participants being motivated by self-interest, such as political candidates who seek power and money. Such incentives are incompatible with the libertarian cause.

• It is possible to learn to live free in an unfree world. To a larger extent than most think, freedom is a matter of psychological strategies which allow individuals to have freedom despite being undermined by hostile parties in their environment. A vast number of methods exist to avoid paying taxes, circumvent state regulation and oversight etc. This is the anarchopsychological alternative to political action and societal change.

• Political strategies require political activism which is in general altruistic in nature. Individualized strategies are based on the self-interest of individual activists which makes the strategies more realistic and in line with libertarian values. Not only do individuals benefit from liberating themselves, various means of attaining freedom can be created, marketed and sold to individuals wanting to liberate themselves. For example, a consultant can charge customers to shift their economic activities out of the state-controlled economy, a psychologist can charge people to help them break patterns of voluntary servitude etc.

• Decentralized, individual strategies can lead to long-term societal change. People living “outside the system” can develop anarchical institutions which can later be expanded and introduced on a societal level. If the current system is to be replaced by something radically different, this radical alternative must be more than a utopia when the current system is dismantled. There is no way to create non-political institutions within the framework of political institutions, which means that they have to be created “underground”, i.e. outside the political framework.

Given that libertarianism and anarchism are founded on ideas about individualism and decentralization—it would only be natural to explore a more comprehensive shift from the collective, societal level to the individual, psychological. Why do individualists have theories and strategies oriented around collective, centralized phenomena?